2019 har nu övergått till 2020. 2019 blev ett väldigt intensivt padelår där jag spelade väldigt mycket. Inför detta året har jag bestämt mig för att spela lite mindre padel och ägna mig mer åt familjen. Padel är drogen som gör man vill spela hela tiden men bäst blir nog att ha en bra balans mellan familj och padel.
Spelet har sedan november gått upp och ner och det som det behöver jobbas med är att spela ”suave”, alltså lugnt. Jag har ju dålig kraft i smashen och drar den gärna i vänster sidvägg från min forehandsida. Det är lättare sagt än gjort när ett hyfsat läge dyker upp. Mitt bästa slag är fortsatt lobben, men när jag slagit en superlobb står jag kvar bak i banan istället för att jobba framåt. Man vill ju se att den går in…
Padel är verkligen ett mentalt spel. Mot vissa har jag svårt att vinna ett set oavsett vem jag spelar med. Bröderna Strömqvist har jag spelat länge mot men den senaste tiden har de höjt sig rejält och allt kommer tillbaka. Jag har haft 5-3 och en massa setbollar men får inte dit den avgörande bollen. Det har satt sig huvudet och det är bara att jobba vidare.
Mitt liv som padeltränare går på lågvarv då intresset varit minst sagt lågt. Det hörde dock av sig en tjej från Stockholm som ville boka in 2 timmar dagen innan jul. De var tre stycken som körde och alla höll olika nivå fast jag tyckte att vi hade väldigt roligt.
Padelpappan som PT med ivriga elever.
Nu efter jul har det blivit så att jag börjat att gnugga en del på backhandsidan och en backhandspelare ska ju vara den som tar vara på uppläggen som ska bli från forehandspelaren.
Jag har insett att jag inte har den egenskapen så jag tar mig an rollen som Sveriges mest defensiva padelspelare. Jag gör mitt bästa att försöka slå en hyfsad lös bandeja mot mitten och försöka ta nätet. Här måste det jobbas med att försöka hålla ned tempot i bollen så att den inte studsar upp i bakväggen så att de andra kan kontra. Smashen kan jag bara göra när jag har superläge. Annars hinner de flesta upp min smash. Bandejan känns enklare att slå från backhandsidan och där har jag även enklare att slå vinklar från bakvägg. Det känns som man har mer utrymme på den sidan. Det som är svårare är returer med backhand där jag mest bara får lägga tillbaka bollen. I princip kan man säga att jag spelar forehandspel på backhandsidan. Det har ändå gått rätt bra och eftersom en av mina styrkor är att få tillbaka bollen så har några blivit lite konfunderade.
Volleyn är en akilleshäl som följt med mig genom hela min korta karriär. Jag slår den med alldeles för lång sving, mer likt ett grundslag och detta är svårt att jobba bort. Detta gör att bollträffen ibland blir för långt bak. Miguel, Belas tränare, har sagt var man ska stå i banan, alltså någon meter bort från nätet men får hela tiden tips av andra att våga gå nära nätet då jag precis lagt den tredje volleyn i nät för att jag står för långt bak. Då jag helt saknar racketbakgrund så kommer den inte naturligt för mig. Bara att nöta nöta nöta. 21 timmars padel i maj i Spanien hoppas jag kan råda bot på detta. Jag vet ju att jag är en bra padelspelare i teorin, nu gäller det att bli bättre i praktiken.
Anton från fel sida älven i Skellefteå teamar upp med Padelpappan.
Som en Skellefteåbo i Västervik finns inte många chanser att vara patriotisk men i veckan fick jag äntligen spela med Anton som också är från Skellefteå. Han är vänsterhänt och spelar forehand med defensiven som adelsmärke. Som i så många andra städer i Sverige gissar jag att det är lite rivalitet mellan olika stadsdelar.
Här i Västervik är det väldigt viktigt vilken sida av järnvägen man bor på. I Skellefteå är det rätt sida av älven. Jag är uppväxt på norra sidan av Skellefteå och Anton på ”fel” sida av samma älv. Trots detta är det en mycket trevlig kille som likt mig är en riktig grävare. Likt två gruvarbetare som jobbar långt ner i gruvan i Boliden grävde vi djupt överallt på planen och lyckades besegra två duktiga lirare. Roligt att man kan vinna padelmatcher på så olika sätt. Ha det bra på planen så hörs vi.
Vamos!!!
//Padelpappan
