NU, kära läsare, är smekmånaden över. Vi har pratat lättsamma saker ett tag men NU är det jag som sätter ner foten! Det är dags att vi lyfter något som vi alla (?) kämpar med, padelspelare eller inte; den mentala biten och konsten att tänka positivt.
För mig är stadiet ”nöjd” väldigt svåråtkomligt och har extremt små marginaler. Något som jag alltid fått kämpa hårt med när det kommer till prestationer. En dålig dag är mina krav på mig själv så pass höga att de är ouppnåeliga (läs: orimliga) och besvikelsen kommer som ett brev på posten –, en bra dag, uppnår jag satta mål men min känsla är att det gick lite ”för lätt” och att jag är ovärdig titeln eller berömmet som följer.
Mina prestationer i padel är inget undantag. En boll som sitter 1 cm från galler kommer, för mig, alltid att vara trevligare än en som sitter 1 dm från galler. Jag gör mycket för svårt i hopp om att resultatet ska kännas bättre. Jag behöver ständigt övertyga mig själv om att oavsett hur avancerad och lång en boll är så kommer den alltid vara lika mycket värd som en jäkla nätrullare.
Jag har under hela mitt liv, nästan maniskt, tränat min kropp och utsatt den för ibland alldeles för många, långa och hårda träningspass även när kroppen skriker efter vila. Jag har förhållit mig till kostscheman så noga att det inte sviktar ett gram från recept till tallrik och avråtts att äta både det ena och det andra. Allt för fysikens skull. Det är först på senare år som jag faktiskt förstått vikten av den mentala biten såväl som av att VILA. För lika mycket som jag tycker att ”vila kan man göra i graven” finns det stundvis inget jag behöver mer än att skapa rubriker som ”Igår vid 21-tiden somnade Julia Gustafsson in – och idag vaknade hon utvilad upp efter en god natts sömn”. Balansen, hör ni, BALANSEN. (Ledsen för dramatisk rubrik)
Massor av padel i Göteborg - men en match blev ingen höjdare...
Efter en padelfylld helg i Göteborg tillsammans med Sara Annvik, Isabella Billengren och Hanna Knutsson kom jag att tänka på en sak (utöver det roliga faktum att Frihamnens hallägare såklart heter; GLENN). Mellan alla gråt-skratts-luncher och (i mitt fall) förnedrande stabilitetsträningar hade vi också en padelmatch som jag tror ingen av oss anser går till historien. Det var knappt 2 bollar över nät och poäng avgjordes i princip på missar istället för avgöranden.
Jag var: KNÄCKT. Vår yngsta (och onekligen mest kloka) gruppmedlem, Hanna, säger då; ”Det är vad det är, ibland spelar man inte bättre än såhär, inget att grubbla över utan det är bara att överträffa vid nästa tillfälle”.
Och så var det med det? Bara sådär?Ska du bara sitta och vara sådär positiv mitt i min självömkan?
Jag var stum av hela situationen. Så långt ifrån min egen tankebana men så rätt att tänka i just den stunden. Innan jag ger Hanna Knutsson för mycket cred kan jag tillägga att det också var jag som frågade övrig grupp om de hade några positiva erfarenheter av att stänga in en hungrig Hanna i bagageutrymmet under bilresan hem från träning. Ett himla humör. Skönt att balans finns, även där.
Jag har arbetat mycket med det positiva tänkandet och den positiva energin de senaste åren men stundvis lyser min taskiga attityd igenom. Som under förra träningen med Oliver Nilsson, när han hotade med straff om jag inte träffade konerna han hade satt ut för forehand- kontra backhandvolley. Förlusten sved men mindset:et efteråt var (tvivelaktigt) positivt när jag rasande och svart i blicken bestämde mig för att ”NU är ett UTMÄRKT tillfälle för mig att bli VÄNSTERHÄNT!”
Som ni läser ovan är jag uppenbart färdig med min personliga utveckling men ni andra kan gott fortsätta träna ett tag till. Skämt och sido.
Ta hand om er,
Julia Gustafsson
@gustavssonjulia
