Nästan tre veckor har gått. Tre veckor av både ris och ros. Men ändå mest ros. Jag måste börja med att ta upp Madrid. Och Ramiro Choya.
Vilken fantastisk människa. Inte bara som tränare utan även som människa, en man som visar ett väldigt stort intresse för att både lära känna mig och hjälpa mig med alla mina frågor.
Det vi har tränat mest på nu i början är lite småsaker. Det har innehållit detaljer i volleyn som gör att jag får mer kontroll, men också fart.
Inte tappa racket för mycket under midjan, för då börjar du i ”uppförsbacke” som tar bort dyrbar tid. Det första du ska göra med racket är att vrida för att ställa in dig och försöka undvika att dra upp racket som första steg. Svårt att förklara, men jag gjorde ett tappert försök, haha.
Daniel Windahl ska nu lotsas fram i karriären av Ramiro Choya - en av världens bästa tränare.
Själva staden i sig gillar jag också. Speciellt när jag var där nu med Emma men att man också kunde träffa Calle, Douglas och Andréas Johansson, som var där samtidigt denna gång. Tror det är en viktig nyckel för alla oss som tar oss till Madrid.
Nästa gång jag är i Madrid har Ramiro lagt upp en större plan för hur vi ska gå vidare. Vi är fortfarande på ”lära känna”-stadiet men kemin finns definitivt där.
Windahls nya träningsmiljö. Ramiro Choya, Peter Alonso, Paquito Navarro och Bastien Blanque.
Gruppen jag tillhör är ju ruskigt bra. Sparringen går inte att klaga på. Att få träna med Paquito, Pedro Alonso, Martin Piñeiro, Ale ruiz och Bastien Blanque (nummer 1 i Frankrike) är otroligt roligt. Alla hjälper varandra med att notera saker och hur man kanske ska tänka istället. Jag känner mig otrolig tacksam över allt detta och ge det mer tid så blir även jag nyfiken på vad som kan hända.
Nu till det riset...
Såklart är det ju ryggen, jag menar. Men jag har tränat hårt i en kall hall. På det har sängen som jag sovit i inte varit bra alls. Det har nu gjort att ligament och musklerna runt kotorna har tagit stryk.
Marbella var ett stort ända lidande, sportsmässigt. Riktigt roligt att det gick så bra för Simon och Barre, men jag kände mig otroligt knäckt över skadan. Både jag och min partner Fabri var i Madrid och tränade tillsammans med Ramiro. Träningen innan kändes riktigt bra och jag kände mig verkligen ”nu jävlar ska jag visa dem”.
Sen tas det bara bort och all längtan och uppladdning bara svävar iväg som en ballong i fjärran.
Men det här är inget 60 meterslopp utan mer av ett marathon. Visst, jag var deppig för att jag inte kunde ge mig själv en ärlig chans men det kommer fler möjligheter. Jag hade fortfarande roligt tillsammans med Emma och man måste acceptera och sedan gå vidare för att ta nästa chans att prestera.
Jag känner att mitt spel är på väg upp. En väldigt god vän, som även har hjälpt flera elitidrottare med mental träning, sa till mig: ”Till slut blir du så pass bra att inget kan stoppa dig från framgångar. Fortsätt träna och ha DINA mål i sikte”.
Den träffade verkligen mig.
För att avrunda detta inlägg vill jag avsluta med några rader om det som blir kanske årets (karriärens?) höjdpunkt: Amerika vs Europa i Båstad i sommar.
När jag väl fick meddelandet från argentinaren Lisandro att jag har blivit utvald, rymdes en sån euforisk känsla i mig. Laver Cup i tennis och Ryder Cup i golf. Aldrig har jag njutit av sport så som när jag har tittat på dessa typer av turneringar. Att nu får vara en del av den första upplagan av padelns motsvarighet i Båstad och att få representera Team Europa…jag vet inte riktigt vad jag ska säga. En början på något väldigt stort, tror jag.
Detta år kanske inte började i rätt ända men som jag nämnde innan i inlägget, även jag är nyfiken på vad som kan hända. Det kanske inte gör det nu eller om några månader. Men jag känner är att något är på väg att hända men jag vet inte när eller vad.
Hörs mer snart igen
//DW
