Kom på tillsammans med Johan Håkansson att det är omöjligt att sammanfatta den resan jag gör just nu, i ett enda inlägg. Därför kommer nu ett till som lite fördjupar det jag upplever. Vad har det egentligen inneburit för mig att under en tid både få träna med och tävla med verkliga toppspelare i Madrid?
Det är väldigt mycket man har tagit in redan nu och jag har skrivit upp många saker på telefonen som har varit mina nycklar.
Träningarna med Gonzalo Rubio och Starvieakademin har varit väldigt bra. Men träningarna med enbart Aris Patiniotis och Gonzalo har nog varit de allra bästa.
Att få höra efter varje poäng hur och vad man ska göra och vad man gör för fel är ovärderligt. Sen att de faktiskt nämner att träningarna vi har gjort är för mig tycker jag visar vilka personer dessa två personer är. Så oerhört generösa.
Men vad har jag lärt mig så här långt? Vilka är de stora ögonöppnarna?
Jag har egentligen inte lärt mig något nytt - men jag har lärt mig känna det jag vet. Stor skillnad på att veta och på att göra.
Speciellt i lobbarna och defensiven. Matchen jag och Rubio spelade mot Adrian Blanco Antelo och Javier Martinez Vasques var bra i det stora hela. Jag gjorde ingen dålig match, men jag vet själv att jag kan bättre än det jag presterade. Jag missade några viktiga lägen som enbart berodde på nervositet och ovana.
Men jag använde lobben bra och jag varierade spelet. Precis de sakerna är spelare på den nivån så skickliga på: de har mycket variation och har alltid flera planer hur de ska kunna vinna poäng.
Träningspass med Gonzalo Rubio och Aris Patiniotis.
Jag fick också veta vilka poäng det är otroligt viktigt att ”höras” på. Vilka poäng som svider mest och där det är viktigt att visa sig stark på. Det var en del jag trodde att jag visste, men absolut inte helt och hållet.
Men det största kvittot jag tar med mig ifrån denna sejouren är att jag faktiskt håller nivån både offensivt och defensivt.
Ju mer jag har tränat med detta motstånd desto mer känner jag att jag hänger med. Första tävlingen kände jag lite att ”vafan håller jag på med” även om vi vann en tuff match och torskade mot en ruskigt bra lag så trodde jag att jag var bättre.
Därefter tränade jag med bra spelare, körde fys och spelade matcher mot riktigt bra motstånd. På så sätt har jag fått det sköna kvittot att jag hänger med.
Och då pratar vi bara om två veckors träning. Ge mig mer tid så kommer det att kännas ännu bättre.
Just den känslan är jag nyfiken på. Vart kan det leda?
Sen blir man väldigt smickrad och positivt när man hör spelare som ligger högt rankade pratar om en. Man får på något sätt respekt med sig och den kan man enbart spela sig till.
Nu säger jag inte att jag bör spela dessa huvudturneringarna varje vecka men jag vet att jag kan göra det, att jag klarar den nivån samt att det finns mer att ta utav.
Precis det gör att jag nu har fått en morot som är otroligt rolig att jaga.
Nu väntar några tävlingar till här nere innan det är dags att bege sig hemåt.
Men jösses vad denna resa blev bättre än vad jag hade föreställt mig.
Gonzalo Rubio och Aris Patiniotis är två av de mest ödmjuka spelare jag träffat. De har verkligen hjälpt mig med allt, träning, boende, resa. Det finns faktiskt spanjorer som inte bryr sig om hur mycket pengar de drar in och ut.
Har även fått otroligt intressanta spelare att prata med inför nästa år vilket kan leda till kommande samarbeten. Det är ju för att man har visat upp sig och spelat bra.
Nu kör vi in i det sista.
//DW
