Timmarna med Miguel Sciorilli är över för denna gången - men mer kommer det att bli.
Förmånen att verkligen få hit honom till Uppsala och Stockholm var helt sjukt givande. Inte bara för att han är tränare för världens bästa spelare (Bela och Lima) utan även att få veta varför han är och varit det så pass länge.
Jag får direkt känslan av att han är lika stor perfektionist som både Marcela Ferrari och Bela är. Detaljer som handlar om hur du vinklar din fot eller hur många hundradelar du väntar extra för bollen.
Sciorilli anses ha en mycket stor del i Bela och Limas framgångar. Helt enkelt en av världens smartaste och skickligaste coacher.
Det som han alltid kommer tillbaka till är att ¨Du ska inte har rytm efter bollen utan bollen ska ha rytm efter dig¨. Det handlar om försvaret vilket jag och Simon Vasquez jobbade mycket med.
Du ska stå rätt så fort bollen har kommit till din sida och vara försiktig att gå in mot bollen med hela kroppen varje gång. Kroppen är tio gånger så långsam som vad armen är. Det utesluter inte att man ska använda kroppen men ju högre tempo desto mer dominans av armen måste det vara. Man ska vara väldigt försiktig att följa med bollen med kroppen så vida man inte ska framåt. För det steget fram när du ska tillbaka kan både göra dig väldigt trött och sätta dig i tidspress. Därför påpekar han att man ska stanna relativt långt bak i banan för att ha bollen framför sig så ofta som möjligt.
Jag känner att detta är något man verkligen ska ta vara på. De stegen jag tar på dessa timmarna kan vara steg som kanske hade tagit mig tre månader att få till annars. Nu är ju Miguel där och petar hela tiden så fort man sätter foten i fel vinkel. Detta gör ju i sin tur att man själv blir väldigt uppmärksam på hur det ska kännas och se ut. Han stoppar också spelet när han ser att det sitter flera slag i rad. Det är då man verkligen fattar vad man gjorde, det vill säga: han får en att förstå varför man gör fel och varför man gör rätt.
Hans styrka som coach tycker jag fortfarande inte är det tekniska utan helt klart det taktiska. Jag fick prata med honom utanför banan, men också på bana som tränare – alltså inte bara som spelare. Det tog kanske fem minuter innan han visste exakt vad både jag och Simon behövde jobba på. Inte bara vilket slag utan vilka situationer och hur vi kan förbättra det. Hur vi kunde använda våra styrkor bättre samt hur vi kan ändra på dessa beroende på vilka typer av spelare vi möter.
En rolig grej hände också sista träningen. Första trettio minuterna på vårt två timmars pass på Good To Great i Stockholm, jag började väldigt dåligt när jag försökte göra de saker Miguel tyckte jag hade problem med ur ett defensivt perspektiv. Han sa därefter till mig ¨Gör vad du vill, gör vad som känns bäst¨. Ai aj, kapten! Det förekom en ganska stark ilska från mitt håll när jag inte klarade av det. Efter Miguels ord började jag spela mycket bättre. Nivån gick från 3 till 8, där 10 är så bra jag kan spela. Han bad mig att lägga in det han tänkte sig först men inte varje boll utan vid kanske 1-3 gånger på en lång boll. Detta gjorde i sin tur att jag fick självförtroende och gjorde just de slagen som vi tränade på väldigt bra. Till slut satt mycket och jag var uppe på en 9 och på väg till en 10:a på skalan.
Det som gör detta till en rolig historia är att han sa:
- Förlåt mig Daniel. Jag visste inte till 100% hur du fungerade. Jag vet nu. Nu kör vi på resten av timmen såhär.
Nivån höll sig hela timmen - till och med när jag stod på forehandsidan.
Detta kallar jag för en ödmjuk och en sjuhelsikes bra coach.
Tack för denna förmånen Andreas Ehrnwall. Det kommer hjälpa mig väldigt långt.
//DW
