Herregud vilken dag det blev i söndags. Tror alla tänkte likadant som oss spelare att den dagen var en fantastisk dag för svensk padel. Hundratusentals tittare!
För padel är detta väldigt stort. Nervositeten var rätt påtaglig för min egen del eftersom det var första gången padel spelas på riktig svensk TV. Dessutom skulle jag gå in på en sida jag absolut inte är van i (än).
Men målet var hela tiden att göra en bra match. En match som både kom att innehålla krig men också mycket sevärdheter. Att vi alla fyra gick för vinst var det ingen tvekan om men vi ville också visa glädje oavsett hur det gick. Det tyckte jag vi alla lyckades med väldigt bra.
Känslan av att plötsligt vara forehandspelare var ju annorlund, men samtidigt hittade jag en väldigt tydlig roll och en tanke om hur jag ville spela.
Jag visualiserade innan matchen hur jag ville att det skulle se ut och försökte göra allt så bra jag kunde.
Som backhandspelare för man spelet mycket. Man styr mycket mer. Medans forehandspelaren normalt sett jobbar för sin partner och spelar för honom/henne. Backhandspelaren har ju också en vänligare vinkel för en smash över och mot galler vilket gör det lättare att avgöra bollen (sett från högerhänt spelare)
Det var väl det jag kände var min roll: att spela klokt forehandspel men samtidigt inte tappa min identitet. Jag är mer av en ledare på banan och vill ibland styra för mycket.
Men i den här matchen tyckte jag att jag hittade en okej harmoni mellan att styra och hjälpa. Jag hjälper i detta fallet Calle mer om jag slår mycket i mitten för att ta bort vinklarna från motståndarna. I och med att Calle själv spelar med mycket vinklar kan det också vara klokt att spela rakt med lobb och dropp. Dock måste det såklart vara med precision.
Ett möte där alla fyra kände sig som vinnare efteråt. Daniel Windahl skriver om den ovana uppgiften att spela i forehandpositionen.
Att möta en vänsterhänt gör det ju också lite mer komplicerat för en forehandkille. MEN för en backhandspelare som går över på forehand blir det mer likt. Studsen blir rätt likadan. Bollen rör sig oftast mot högersidan i forehandhörnet precis som i backhand fast denna gången mot vänstersidan. På så sätt ansåg jag att det kunde vara lite mer bekvämare. Dock är ju alla matcher olika men detta tankesätt gick jag in på bana med.
Det hjälpte lite tyckte jag. Såklart inte alla gånger, men man kände sig lugnare och det gör väldigt mycket.
Calle och jag hade ju en tydlig plan: att undvika att gå för onödigt många slag och vara noggranna med lobbarna. Som forehandspelare skulle jag vara lite mer aktiv mot nätet och inte halka för långt bak. Det kan man göra i och med att man har en backhandspelare bakom sig.
För mig handlade det också väldigt mycket om att vara lätt på fötterna och att få över många bollar. Det spelade ingen roll hur, bollen skulle bara över.
Det man ser oerhört ofta speciellt i Spanien är att de bättre spelarna kan ju spela på båda sidorna. Med träning och variation klarar de av det väldigt bra. Många spelare har ju en sida de gillar mer men att vara flexibel öppnar ju många valmöjligheter.
Det har jag tidigare nonchalerat rätt mycket. Tänkt att ”jag kommer alltid vara backhandspelare”. Men ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag att forehand kan vara ett alternativ.
När detta konstiga år har gett oss så mycket mer tid till att träna tänker jag att varför inte lägga mer tid på variation för att bli bredare som spelare. Att bli forehandspelare är en fråga jag definitivt kommer att ta med mig, men att ta beslutet, det kanske tar lite mer tid.
Men matchen, dagen och personerna. Allt som allt blev det väldigt bra ur alla synvinklar. Matchen förlorades men känslan efteråt var ändå som en vinnare. För jag tyckte ALLA hade rätt att känna så efter denna dag.
Det ligger inte i mitt DNA att känna glädje efter en förlust. Men i söndags gjorde jag faktiskt det.
Fortsättning följer…
//DW
