När vi flyttade in på vår gård var jag manisk. Jag gick på fullt allvar runt i ladan med en kvast och sopade väggarna. Vår lada skulle inte förfalla. Den skulle inte fyllas med spindelnät och än mindre massa bråten och skit. Innan vi köpte gården var vi runt och tittade på mängder av andra gårdar och gemensamt för de flesta var just detta, ekonomibyggnaderna och ladorna var nergångna, eftersatta och fyllda med skit. Så ville inte jag ha det!
Vår första tid tillsammans här blev bra och allt var tipp topp. Som en extra lyx visade det sig att vi hade en trädgård som skötte sig själv...(?) Gräset växte aldrig, var alltid grönt och perfekt. Likaså häcken tycktes vara självgående och för att inte tala om alla äppelträd, de samlade ihop sina frukter fint i spannar och lämnade aldrig massa rutten frukt på marken efter sig. Såhär levde vi i massor av år. Tacksamma för detta underbara paradis vi hamnat i och lyckliga över att det var så lite jobb!
När padel kom in i mitt liv tenderade den till att ta all min tid. Men det gjorde inte så mycket. Jag hade en man som var med på resan och spelade lika mycket och vi hade ett hem som skötte sig själv. Vad mer kunde man önska?
Häromdagen slog det mig att något inte längre stämmer. Vårt liv kretsar fortfarande kring padel och det är nästa lite tragiskt att vi väljer att sitta inne en hel dag för att följa SPT på tv trots att det är strålande sol ute. Årets första vårdag och vi tänker inte ens tanken på att gå ut. Här bäddas det istället med filtar i soffan, kaffet fylls på och vi följer varje match slaviskt.
Pappa höll koll på gården i det tysta.
Vad är det då som inte längre stämmer? Jo, gräset ser ut som en lerpöl, häcken har inte fått någon kärlek på jag vet inte när och äppleträden ser ut att ha gett upp. Detta i kombination med att ladan nu ser ut som en privat återvinningsstation skulle kunna göra mig stressad. Varför har det blivit såhär? Svaret är tråkigt men enkelt. Min pappa lever inte längre!
Då förstod vi inte värdet i vad han gjorde för oss. Varje ledig stund han hade över åkte han ut till oss för att fixa. Han skötte om vår gård som om den vore hans egen och det var knappt att han fick ett tack. Han skakade bara på huvudet och sa något i stil med att ”någon måste göra det, alla kan inte spela padel”. Vadå alla kan inte spela padel? Då förstod jag det inte men idag har jag insett att vi måste prioritera. Valet är vårt eget. Vill vi spela padel alla dagar i veckan och de lediga stunder som sen blir över ägna oss åt padel på tv? Eller vill vi ha en fantastisk trädgård, underbart hem och kliniskt ren lada att spatsera runt i? Om vi önskar det sistnämnda är det padeltid från våra liv vi måste avsätta.
Den diskussionen har vi tagit här hemma och efter mycket om och men kommit fram till att vi vill spela padel! Vi vill naturligtvis inte att gården ska förfalla men visst borde man få den att gå runt om man bara bestämmer sig för att punktmarkera de viktigaste? Häromdagen bestämde vi oss för att få rätt på mössen som har en förmåga att hälsa på ibland. Fram med fällorna och sen var bettingen igång. Mannen höll på de blå, jag satsade mina pengar på de gula. Vi riggade fällorna, satsade våra pengar och sen kunde vi inte göra mer än att vänta. Vad är då bättre än att kolla SPT? Vi måste ju vänta på mössen i vilket fall som.
Musjakt hemma hos Backgården.
Vi har nu gemensamt kommit fram till att det är såhär vi ska jobba framöver. Skriva en lista med allt som måste göras (pappa, varför skrev du den inte till oss?) och sen bockar vi av dem en efter en. Hittar de saker som kräver väntan så vi får loss tid till att spela och sen avverkar vi de saker som kräver lite mer tid på stunder då det ändå inte finns några lediga banor. Kan det bli bättre? Ja, pappa kunde fortfarande varit i livet och om han vore det skulle jag sagt tack för allt så många gånger mer än vad jag gjorde. Jag skulle uppskattas hans insats på riktigt. Aldrig tagit den för given och jag hade definitivt sett till att han fått testa spela padel. Som gammal badmintonspelare kanske detta kunde varit sporten för honom. Åh vad jag önskar att jag fått chansen att presentera padel för honom!
Det är så mycket mer än bara padel, det är en livsstil och med den följer det enormt mycket mer. Vem bryr sig om lite spindelnät i en lada när det ända nätet man behöver engagera sig i är det som finns på banan?
//Anna
