Jag är i grunden en positiv människa. Ibland nästan på gränsen till störigt optimistisk och det sista som lämnar mig är hoppet. Jag tror på riktigt att man kan flytta berg om man bara har tålamod och jag brukar ha just det, tålamod. Men idag fick jag möta en ny sida av mig själv som jag inte alls är bekväm med.
Jag och mannen spelade en mixmatch där vi på förhand visste att vi var sämre. Vi räknade inte med att vinna men vi hoppades på en trevlig match och alltid kan man ta med sig något från ett sådant möte. Jag brukar vara duktig på att dela upp utmaningar i mindre delmål och här handlade det för oss om att ta ett par game.
Matchen startade och redan efter första gamet kände jag att det var något som inte stämde. Jag kände inte igen mig själv...Försökte läsa bollen och förstå spelet men det var som att motståndarna pratade kinesiska. Jag förstod ingenting. Allt jag lärt mig de senaste två åren lämnade mig sakta minut för minut och kvar stod jag helt nollad. Den situationen kan jag leva med men att jag sen bara tappar det och accepterar att jag inte kan kinesiska skrämmer mig. I vanliga fall brukar jag pumpa mig full med tankar om att det är lugnt, det här kan jag lära mig. Sen brukar min hjärna gå igång och jag reagerar med att kämpa, kriga och slås till sista bollen är spelad. Men idag blev jag istället på gränsen till apatisk. Mannen sa till mig att i alla fall försöka. Absolut, jag hörde honom och jag ville försöka men det gick inte. Jag var fullständigt uppgiven och när den känslan svepte över mig blev jag irriterad på mig själv. Vad var det som hände? Varför kunde jag inte styra över mina egna tankar? Mitt ”vapen” har alltid varit min vilja. Vem är jag när den lämnar mig och varför lämnar den mig?
Som sagt, en helt ny situation som skrämmer mig. Att förlora en match är inte hela världen men att förlora förmågan att styra över mina egna tankar känns tungt.
Hur gör jag då för att lära mig något av det här och hur tar jag mig vidare?
Jag tänker ligga här i min soffa, dricka kaffe och tjura hela kvällen. Trist, absolut men jag har bestämt mig för att det är precis så jag ska göra. Tillåta mig själv att vara riktigt jäkla gnällig och otrevlig för sen när det är över tänker jag lära mig kinesiska. Inte någonsin igen ska jag hamna i en match där jag inte lyckas hantera det mentala. Jag tänker aldrig mer acceptera att min hjärna ger upp och checkar ut.
Paquito Navarro i Staffanstorp.
Gnälligt värre... Jag får slänga in något lite mer positivt känner jag. Vad har jag då att bjuda på? Ja, vad sägs om ett spontanmöte med Paquito Navarro? Spelade en väldigt trevlig match i Staffanstorp i fredags när Mr Bullpadel, Tomas Ripstrand stegade in på banan bredvid oss tillsammans med sin kompis, Paquito och ett helt Crew. Vi spelade vidare och jag tänkte inte mycket mer på det. Visst, det var lite coolt att han stod där i egen hög person. Men inte så coolt att jag skulle avbryta vår match för att nässla oss in på hans bana. Han må vara kung, men där går min gräns. Vilket Tomas inte alls höll med om. Han avbröt vårt spel och sa till oss att vi skulle passa på att hälsa och ta en bild. Så vad gör man, klart att vi fick ställa upp nu när de tjatade. Rätt häftigt att Paquito tagit sig hela vägen till Staffanstorp bara för att få se oss tjejer spela. Det kallar jag engagemang och hjärta för sporten. Att inte bara åka runt på reklamjippon, träningsläger och WPT utan också ta sig tid att besöka oss vanliga motionärer. Inspirerande och stor eloge till honom! För så var det väl, han kom för att just vi fyra spelade den kvällen, eller...?😂
//Anna
