I dessa Coronatider har jag sett än den ena och än den andra världsstjärnan som i sociala medier visar upp hur de håller padeln vid liv. Jag har sett hur Lebrón trixat boll, Barre tränat volley och Marta Marrero kört fysträning i vardagsrummet. Men helt ärligt, det där har jag ju gjort långt innan Corona tog över våra liv. Jag har stått och slagit mot väggen i hallen, nästan slagit sönder fönsterna i vardagsrummet och att Tv:n fortfarande är hel är ett under. Problemet här hemma är att takhöjden inte riktigt är i närheten som den vi finner i hallen där jag tränar. Vi bor på en 150 år gammal gård som med sina blygsamma 2 meter i takhöjd inte direkt är byggd för att träna padel.
Men vill man så kan man! Jag dammade av dotterns gamla Playstation (tennis), snörade på mig padelskorna, tog fram racket och sen intog jag grundposition framför Tv:n. Motståndaren, en tecknad figur vars utseende mer påminde om en överlevande hippie från 60 talet än en tennisspelare gjorde sig redo att serva. Där stod jag, mitt emot Tv:n med mjukt böjda knä, kroppsvikten framåt och med racket i höfthöjd pekandes framåt och väntade på min första bollkontakt. 15-0 kom upp på Tv:n och jag förstod ingenting. Hippiefiguren skickade åter igen iväg bollen och denna gången blinkade det i rött 30-0 på skärmen. Så här höll jag på gamet ut men sen blev det min tur att serva. Då jäklar kan ni tro att jag var sugen på att dundra in ett riktigt serveess. Det hände inte!
Som tur är så har vi inga grannar utan det var bara mannen som fick se vad som pågick. Han stormade in genom dörren och frågade förtvivlat vad det var som hände. Han trodde för en sekund att vardagsrummet blivit invaderat av bin och att jag i panik slogs för mitt liv för att bli av med dem. Denna reaktion valde jag att ignorera då jag mycket väl förstod att det var en tydlig pik om min bristande teknik. Mitt engagemang kan man i alla fall inte klaga på och det kommer ge utdelning en dag, det är jag säker på!
Att förlora en match för att jag spelar uselt är aldrig skoj men att dessutom förlora mot en påhittad hippie är inte ok! Istället för att stänga av spelet och ta av mig padelskorna väljer jag den envisa vägen. Jag trycker på “Ny match” och sen kör jag vidare tills jag vinner. Det tog sina 8 gånger men jag vann!!! Nu blev det på bekostnad av ett racket som jag skrapade upp fullständigt då jag såg läget för en helt perfekt smash. Taket fick sig också lite skrapmärke men fördelen när man bor i ett gammalt hus på landet är att alla små skavanker likt denna kan man komma undan med att kalla det patina. Ett hus med patina har själ och vad är väl mer personligt än lite själ, hjärta och patina?
Man kan inte spela med ett uppskrapat racket, gammal regel...har jag hört. Eller nja, sanningen kanske mer handlar om att jag nu fick en bra anledning att införskaffa mig ett eget racket. Innan hade jag spelat med mannens avdankade som säkert var bra men det var inte mitt. Nu ville jag ha ett eget, ni vet ett sådant med massa färg som ser coolt ut och som på automatik spelar bra, bara jag håller det i handen. Jag konsulterade med Stefan “Biffen” Thunell om vilket racket jag skulle ha. Mina krav var inte högre än att färgen gärna fick vara orange och som sagt, spela bra. Han kontrade med något i stil med att då fick jag nog byta sport om jag förväntade mig att resultaten skulle sitta i racket och det där med färg kan man inte bry sig om, det är ingen modevisning! Han satte ett Bullpadel Hack W19 i handen på mig och sa att det här uppfyller de kriterier som du behöver. Jag litar på “Biffen” till 100% och säger han att det är det jag ska spela med så är det så det blir. Jag har köpt ett till nytt efter det första men ännu inte vågat släppa mitt gamla. Tänker att det känns bra att ha två olika i väskan. Det har jag sett att proffsen har och det är väl kanske så nära proffs jag kommer...
Med nytt racket i min hand var det inte längre aktuellt att slå sönder vare sig tak eller Tv så min träning fick helt enkelt flytta ut. Jag har lärt mig att mannen går med på många av mina tokiga ideér om jag bara har tillräckligt bra argument för dem. Vilket den här gången var enkelt för vad sägs om “Kan vi inte bygga en egen teknikbana i trädgården? Antingen gör vi det så att jag kan träna i trädgården eller så får vi köpa nya racket till mig en gång i månaden. Du bestämmer!” Det blev en teknikbana i trädgården. Förra sommaren röjde vi undan buskar och träd. Jämnade marken och byggde helt enkelt en egen teknikbana med måtten 3x9 m. På brädgården trodde de inte vi var kloka när vi försökte förklara vad vi behövde och vad vi skulle ha det till. Slutade med ett gäng plyfaskivor som fick agera vägg och sen en klassisk grön balkongmatta som blev perfekt som underlag. Sprayade vita linjer, satte upp nät och byggde till och med en liten läktare med tre stolar för eventuell publik.
Energin var på topp och ambitionerna höga, kanske lite för höga. Jag ville tro att jag skulle stå där ute och träna varje dag men det är inte riktigt så det blivit. Först kom det en höst när alla äpplena från trädet som dumt nog står precis bredvid banan föll ner och bildade värsta kompotten. Sen kom vintern och då var det kallt och inte alls skoj att stå där. Men nu, nu jäklar ska jag ut där och träna. Detta är verkligen få förunnat att ha i sin trädgård, det vet jag och just därför ska jag förvalta denna vardagslyx på bästa sätt. All träning är bra träning!
Glad Påsk på er alla!
//Anna
Följ anna på instagram: @annalobackgarden
