Har alltid trott att jag bara bryr mig om att tävla mot mig själv. Som gammal friidrottare ligger det djupt rotat att det bara är jag själv som presterar och det är bara mot mig själv och mina tidigare resultat jag tävlar. Har gillat uttrycket att det viktigaste är inte att vinna utan att alla får vara med och att man utvecklas. Men så känner jag inte längre. Okej, att det är skoj att man får vara med, men det är galet mycket roligare att vinna!
Padel är på många sätt en social sport och självklart är det skoj att möta motståndare där stämningen är god. Man kan småprata mellan seten och man kan kosta på sig lite beröm till motståndarna då de får in ett bra slag. För mig är det naturligt att berömma motståndarna om de får in ett kanonslag. Likaså faller det sig naturligt för mig att ge en applåd eller två när motståndarna lyckas med ett konststycke utöver det vanliga. Jag har alltid känt att det är trevligt och bidrar till en god stämning på plan. Men här har jag fått tänka om.
När man spelar en vanlig match ”for fun” är det ok att bete sig som jag gör men det är inte lika ok när man spelar en match som betyder något. Utöver att det provocerar min medspelare något enormt att jag är så in i helvetes trevlig ger det mig inget tillbaka. Det är inte så att våra motståndare jublar när jag gör något bra. Absolut i obetydliga vänskapsmatcher, men icke i en seriematch eller turnering. Där är det inte någon som har något till övers för mig och mina applåder. Ibland kan det till och med uppfattas som irriterande att jag ”lägger mig” i motståndarnas spel. Upplevde det senast i helgens cupspel. Motståndarna gör något bra och jag reagerar med att lite lätt slå ena handen mot racket ett par gånger som en applåd. Reaktionen från motståndarna blev noll. Likaså slängde jag ur mig ordet ”snyggt” när de fick till ett jättebra passerslag på mig. De bemödade sig knappt med att titta på mig. Inte en min rörde de och jag kände mig plötsligt dum. Som att jag inte förstod att det var en viktig match och att allt här handlade om att vinna. Prat, applåder och känslor fanns det inte utrymme för. Först vinner vi matchen och sen kan vi umgås. Ja förutsatt att motståndarna vinner för annars vill de inte umgås. Att spela vidare om det finns tid kvar är det inte många som vill efter en förlust i en viktig match.
Jodå, det är roligare att vinna än att förlora.
Jag och mannen möter ofta två killar då det inte finns en renodlad mixserie utan vi spelar i herrserie och det har varit intressant. Många gånger glider motståndarna in med gott självförtroende och känner att de redan vunnit matchen då de ser att det är oss de ska möta. En 50+ man och hans fru...Men det där är farligt. Man ska aldrig ta ut segern i förskott och det har vi bevisat gång på gång, att vi är att räkna med. Vi ger inte bort en seger och apropå det här med att spela vidare när matchen är slut och det finns tid kvar så är det inte en självklarhet. Vi mötte två grabbar i 25 års åldern för ett tag sedan som efter en för dem mycket snopen förlust bara tog sina saker och gick. Vi frågade om vi skulle spela vidare men fick till svar ”skulle inte tro det” och sen försvann de.
För mig har det aldrig förr varit viktigt att jämföra mig med andra men då har jag å andra sidan aldrig ägnat mig åt någon lagsport. Friidrott är individuell och där kunde jag alltid mäta mina resultat med det jag presterat tidigare. Vann jag en tävling men inte satte personbästa blev jag aldrig lika glad som jag blev om jag kom tvåa, trea eller sämre men med nytt personbästa. Inom friidrotten handlade allt om att tänja på mina egna gränser. Vad kunde just jag uppnå och hur långt kunde jag hoppa eller hur snabbt kunde jag springa. Vad andra gjorde spelade mig aldrig någon roll. Jag tävlade mot mig själv. Det tänket hade jag med mig in i padel i början. Kunde känna mig nöjd med min insats trots att vi förlorade matchen eller tvärt om, besviken trots vinst om jag själv kände att jag inte gjort mitt bästa.
Så känner jag inte längre. Jag har fått lära mig att i avgörande matcher är det helt oviktigt om JAG är lite bättre eller sämre än vanligt. Viktigast är att vi tillsammans, jag och min partner vinner. Hur resan fram till vinsten sen ser ut är helt oviktigt, jag kan spela en allt annat än vacker padel och jag kan ibland köra med egna ”hittepå” slag. Det spelar ingen roll, bara jag får över bollen och vi vinner.
Nu låter det som att jag är en sjukt otrevlig tävlingsmänniska men det stämmer inte. Jag jobbar varje dag på att lära mig att bli en tävlingsmänniska. Jag får kämpa med att plocka fram det där lite ”otrevliga” i mig som gör att jag och min partner tillsammans fokuserar på vinsten. Jag kommer på mig själv många gånger med att springa och hämtar bollar som motståndarna slagit ut. Gå med på att spela om bollar som jag ibland känner egentligen inte alls behöver spelas om för jag vet att den var ute. Men jag vill att alla ska trivas, känna sig rättvist behandlade och att det ska vara fair play. Det är en självklarhet för mig men som sagt, är det en viktig match så måste jag anpassa mig och förstå att varesig med eller motspelare är där för att vi ska umgås, prata och ha det lite trevligt ihop. Nej, vi är där för att vinna!
Min man älskar sociala matcher, han stortrivs när det inte spelar så stor roll vem som vinner och det inte är hela världen ifall man får en boll utdömd. Han spelar för att det är skoj och han gillar inte att spela mot folk vi inte känner. Han förstår inte meningen med att utmana främmande människor. Han ser på padel som ett sätt att hänga med våra vänner. Förr förstod jag honom till fullo men de senaste månaderna har jag förändrats. Jag inser att jag är på god väg att blivit en tävlingsmänniska när jag hör mig själv under pågående match säga ”Kom igen nu, det här är ingen jäkla välgörenhetsmatch -Vi ska vinna!”
Bra eller dåligt... Ja, det beror ju på vilka mål man har. Mitt mål är fortfarande att se hur bra just JAG kan bli. Men ska jag få svar på det måste det till lite jävla anamma och stor hunger efter att vinna matcher. Men möter du mig och får in ett bra passerslag så kommer jag nog på ren automatik att ge dig en applåd hur gärna jag än vill vinna och hur mycket jag än kämpar för att bli en riktig tävlingsmänniska. Det känns på något sätt ok och sunt att behålla den reaktionen.
// Anna
