Fredag eftermiddag och jag står ute på jobb. Fotograferar det sista för dagen och längtar efter att få komma hem. Den här kvällen ska mannen på pokerkväll och dottern jobba och jag ser redan framför mig hur jag ligger nedbäddad i soffan och slötittar på tv. Hela kvällen ska jag äga tv och själv bestämma vilka kanaler som det ska zappas mellan. En lugnt och skön fredagkväll väntar mig och den är helt fri från padel. Tänker att min kropp nog mår bra av det.
Beslutet att vila känns moget, smart och bra. Det är när man vilar som man får tid att reflektera över allt man lärt sig och möjlighet till återhämtning. Men så ringer telefonen och jag får en ”lucky loser” inbjudan till en Queens Night. Vinnarbana med 24 andra tjejer mellan 17.00-21.00. Det mest rätta med tanke på min kropp vore att tacka nej men jag hör mig själv snabbt svara ”Absolut, jag är med!”. 
Spelarna som är med är en blandning av allt som jag saknar. De har en bländande teknik, de är sjukt duktiga, har spelat i åratal och de har rankingpoäng som jag bara kan drömma om. Det i kombination med mängder av tävlingar och träning i bagaget gör mig nervös. Men jag väljer att tänka att det är inte jag som tjatar mig till en plats utan det är de som ställt frågan. De vet vad de får och jag kan inte göra mer än mitt bästa.
Jag har lite tur i lottningen vilket gör att jag får starta på bana 2. Tänker att det är ju bra för då har jag i all fall fått spela ”där uppe” en gång under kvällen. Men jäklar jag vad imponerar! Lite osvenskt att säga så, men jag måste få berömma mig själv. Jag överpresterar, kämpar för varje boll och lyckas hålla mig på bana två och vinnarbanan hela första halvan av kvällen.
I halvtid tar vi en paus och sen lottas det om och där tog min tur slut, tror jag. Får starta på bana 5 av 6. Men tro det eller ej, jag tar mig upp till den övre halvan igen. När det är en kvart kvar är jag helt slut. Mina ben skriker efter att få vila men hjärnan manar på och säger till mig att körar lite till. Peppar mig själv och krigar på. Den här chansen kommer inte varje dag så det är bara att bita ihop, vila får jag göra sen.
När jag runt 22.00 tiden kommer hem och får slänga mig i soffan, som jag planerat från början att ägna hela kvällen i, är det en galet trött kropp som inte ens orkar ta upp fjärrkontrollen för att zappa. Ligger bara kvar i soffan och reflekterar över kvällen. Utöver de andra spelarnas imponerande spel så måste jag berömma dem för deras hjärta och engagemang. De symboliserar verkligen vad padel står för enligt mig. De peppade, lyfte, pushade och tog hand om mig på absolut bästa sätt. Alla jag spelade med visste att jag var sämst på plan men inte en gång fick de mig att känna så. Tvärt om, de hejade på, backade upp och lyfter mig.
Stort tack till all inblandade - Vilka fina människor ni är allihop. Att aldrig låta en annan känna att man är sämre utan tvärt om, öppna upp och släppa in är verkligen helt fantastisk❤️
Känner mig glad! Den här kvällen gav mig inspiration. Den fick mig att förstå hur mycket jag har framför mig. Det är bara jag själv och min inställning som sätter gränser...
// Anna
