Mina första månader som padelspelare var på många sätt kämpiga. Jag var mycket sämre än alla andra. Oavsett med vem jag spelade förlorade jag. Alltid sämst på plan, men de andra var snälla och lät mig få vara med. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, stort tack för att ni stod ut.
I början sög jag in allt som handlade om padel. Jag lyssnade på allt och alla, vilket inte är att rekommendera. Det finns så många tankar och åsikter om hur padel ska spelas att jag blev rent snurrig. Lite som när man var gravid. Alla berättade om just sin graviditet/ förlossning. Den ena historien värre än den andra. Det gick inte en dag utan att någon berättade hur de sprack, hur många timmar det tog för dem att få ut sin lilla guldklimp. För att inte tala om alla de tips och råd jag fick för att inte må illa och kräkas under själva graviditeten. Hur mycket jag än lyssnade var det inga av de råd/tips eller historier som stämde överens med just mig.
Nej, det hjälpte inte att dricka bubbelvatten mot illamående och det blev inte bättre om jag ständigt tuggade på något. Inte heller spelade all info om olika smärtlindringar någon roll när jag väl låg där i förlossningsrummet.
Med detta sagt så går det inte att lyssna på alla. Man måste bestämma sig för vem man vill lita på och sen är det den/de personernas information man får suga åt sig. I mitt fall har jag lagt min tilltro till Stefan ”Biffen” Thunell och Jonas Persson på Padel of Sweden. De tycks vara stöpta i samma form och har samma grundtanke och sätt att lära ut och tänka padel. Visst har jag hört annat från andra men det spelar ingen roll. Jag har gjort ett aktivt val och det står jag för.
Team Backgården lyckades med sin målsättning.
I helgen som gått har jag spelat KM (Club Padel Of Sweden). I fredags spelade jag mix (Team Backgården) tillsammans med mannen och vi blev lottade mot Jonas (min tränare) och en grymt duktig tjej, Evelina. Känslan när lottningen kom var blandad. Först slank det ur oss en djup suck men sen var det bara positiva tankar och känslor. Bättre padel än såhär lär vi ju inte få spela så varför deppa?
Att vi skulle förlora var vi fullt medvetna om men vi satte upp ett eget mål. Vi skulle ta ett game och hålla ut längre än 30 min. Det blev en bra match och vi tog ett game. Kan låta som en låg målsättning men för oss kändes den rimlig och dessutom stod vi upp i 42 minuter så för vår del blev det en lyckad match. Nu förstår jag också att både Jonas och Evelina hade fler växlar att lägga in men jag tycker att det blev en trevlig match. Inte bara serve, retur och sen döda bollen utan vi fick faktisk spela lite och vi bjöd i alla fall upp så de fick en ordentlig uppvärmning inför sina resterande matcher.
Att spela mot motståndare som är bättre än en själv kan vara en ren pina men det kan också bli en enorm morot. Att få steppa upp, höja tempot och känna att man hänger med en bit i alla fall ger mersmak. Min tid kommer...jag måste träna mer, ha tålamod och våga tro på just det där, att min tid kommer.
Mentorn Annthe lugnar ner spelet med bra instruktioner.
Apropå att spela över sin egen förmåga så bjöd min ”mentor” Annthe in mig till en match där hon och jag mötte två duktiga tjejer, Tanja och Helena. Kändes som att jag var tillbaka på ruta ett med min padel. Åter igen stod jag på banan fullt medveten om att jag var sämst och att de andra bara var snälla och lät mig vara med. Men känslan var annorlunda den här gången. Förr klev jag in på plan och bad om ursäkt redan innan för att jag inte höll samma nivå som de andra. Den här gången hade jag ingen lust att be om ursäkt. Jag vet att jag var sämst men jag vet också att jag har ett enormt tålamod och med Annthe vid min sida känner jag mig trygg. Jag bestämde mig helt enkelt för att lita på Annthe fullt ut. Min uppgift blev att hålla igång bollen och sen fick hon sköta eventuella avgörande. Jag må vara sämre än de andra men jag ska inte kasta in handduken och ge mig i första taget. Det bestämde jag mig för tidigt och det gav resultat. Jag kämpade i min forehandhörna och lyssnade på Annthes instruktioner. Hon ropade, släpp i vägen, kolla den, ledigt i mitten, spela lågt osv. Hon styrde hela vårt spel och jag gjorde vad jag kunde för att följa hennes instruktioner.
Första set förlorade vi med 5-7 och om jag minns rätt blev andra 4-6. Siffror jag absolut inte behöver skämmas över. Jag har en bit kvar innan jag är redo att ta nästa kliv i mitt padelliv. Men steget är inte så stort som jag förr trodde. Största skillnaden mellan att spela på den nivå jag är i dag och steget upp är tempot. Bollen lever längre och det krävs mer listighet och tålamod. Ja, sen kan jag ju inte ignorera det faktum att de bättre spelarna har renare slag, skär dem perfekt och har så jäkla grym teknik. Själv står jag i min hörna och viftar så gott jag kan och när jag kommer fram på nät är det allt annat än vackert. Det vet jag och jag jobbar på det. Hör Biffens ord i huvudet ständigt ”upp med racket, håll dig tight, böj på knäna, slå igenom slaget osv”.
Varför har jag inte spelat racketsport sedan barnsben och varför har inte jag växt upp med intresset för boll? Jag retar mig på det varje dag. Tänk så mycket gratis jag hade haft om jag hade haft någon form av boll/racket erfarenhet. Fruktansvärt frustrerande att fortfarande efter oändligt antal timmars spel inte "ha boll i mig". Varför ska det vara så svårt? Men men, hinder är till för att ta sig över - det tar bara lite tid!
//Anna
