När jag den 25/12 2018 klev in på en padelbanan för första gången hade jag aldrig kunnat ana var det skulle leda mig. I början handlade det om att lära mig regler och träffa bollen. I takt med att jag utvecklades tillkom det fler komponenter så som mål och framförallt glädje. Padel var skoj och jag kände att jag hittat rätt. Men att gå från att spela för att det är skoj till att på riktigt bli tokigt glad över en vinst är något helt annat och nu har det hänt.
Jag och min partner, Katarina har haft det tufft på sistonde då hon varit skadad och vi inte kunnat spela på flera veckor. Startade upp i veckan igen och bestämde oss för att byta sida då det med tanke på våra spelegenskaper och styrkor är mer rätt att ha henne på backhand och mig på forehand. Något vi inte vågat oss på tidigare då vi inte varit bekväma men nu var det dags och jäklar vad bra det blev.
Första matchen ihop efter vårt uppehåll spelade vi uselt i första set men sen gick det bättre och vi spelade bra. Inte så bra att vi vann matchen men tillräckligt för att gå av plan och känna att vi gjort en bra match.
Andra seriematchen tillsammans var en rysare utan dess like och vi var uträknade i princip från start. Vi försökte med allt men knäckte inte koden. Motståndarna spelade mycket på mig och för Katarina blir det enormt frustrerande att inte komma in i spelet. För min del blir det jobbigt också för jag kan inte bygga upp något, skapa lägen åt min partner utan jag kan bara försvara. ALLA bollar gick på mig och jag var helt slut!
Första set förlorade vi stort och i andra låg vi under med 2-5 och det var knappt att vi trodde på oss själv. Men sen var det som att djävulen vaknade till liv i oss båda. Jag fick fortsatt alla bollar på mig men Katarina var med. Inte rent fysiskt genom att slå på bollen men hon peppade, pushade, stöttade och fick ur mig lite mer än vad jag egentligen har.
Vilken vändning för Anna och Katarina. Läget såg helt hopplöst ut, men då fann Anna nya krafter - suveränt peppad av sin partner.
Jag krigade och slogs för att överleva kändes det som och vid något tillfälle var jag så trött att jag nästan i panik ropade på Katarina om hjälp. Men det är inte lätt när man står vid sidan om och inte får va med. Hon kan inte göra något mer än att tro på mig och de få tillfällen hon fick komma i närheten av bollen verkligen vårda den. Se till så att hennes slag blev direkt avgörande och där med gav oss poängen.
Inte lätt att hålla fokus och framförallt inte enkelt att hela tiden va bered och på tårna men idag fixade vi det! Vi vände ett helt omöjligt underläge 0-1 i första set och sen 2-5 i andra till 7-5. Vid 4-5 hade vi till och med matchboll mot oss men vi lyckades hålla ihop det och fick till tiebreak som slutade 10-4 till oss i bara farten.
Glädjen när det stod klart att vi vann var helt enorm. Vi jublade, skrek och kastade oss i varandras armar. Förlåt Folkhälsomyndighet, vi glömde helt av det där med avstånd.
Det låter kanske konstigt att bli så glad över en vinst. Det är inte direkt EM eller OS vi spelar utan en helt vanlig div 1-match i Padel of Swedens lokala liga... Men det var så mycket mer för oss idag. Vi vågade byta sida, vi gav inte upp trots usel inledning och vi har inte spelat tillsammans på ett bra tag så tajmingen och samspelet sitter ännu inte helt hundra men vi vågade tro på oss som par. Även om jag fick slita som ett djur så var den här vinsten vår gemensamma, vi fixade det tillsammans och idag spelade jag min absolut bästa padel någonsin. Inte för att jag blivit bättre som spelare idag än vad jag var igår utan för att jag hade Katarina vid min sida som lyfte mig.
Det jag skrev om förra gången om lagsport kontra individuell sport blev tydligt idag. För mig är det en lagsport och att få dela dagens framgång med någon mer än sig själv är inte bara en kick för självförtroende utan också tändvätska för oss som lag framöver.
Delad glädje är dubbel glädje!
//Anna
