När man bestämmer sig för att lära sig något nytt krävs det enormt mycket tålamod. Att timme efter timme kämpa för att få rätt på alla bollar som går i glaset är galet frustrerande. Gång efter gång får jag förklarat för mig hur bollen kommer att studsa. I teorin är det inga problem att förstå bollens bana men sen när det blir skarpt läge är det som att all teori gått på fikapaus. Jag är helt nollad i huvudet och totalt paralyserad i kroppen. Jag bara står där och ser hur bollen kommer mot mig, stutsar i marken, vidare in i glaset och sen ut mot mig. Där precis i det läget när det är dags för mig att möta bollen och träffa den med racket blir min arm förlamad och härdsmältan i huvudet är ett faktum.
Vad är det för fel på mig? Trots att jag förstår exakt vad alla säger till mig och trots att jag på träning fått veta på millimetern vart bollen kommer att studsa ut är det en total överraskning varje gång jag spelar match och bollen faktiskt på riktigt beter sig som jag fått lära mig. Istället för att springa fram vid en hård smash mot mig backar jag. Eller när någon lägger ner bollen lite löst i min hörna får jag för mig att springa fram för allt vad jag kan. De gånger jag lyckas “läsa” bollen och positionerat mig rätt, redo att ta bollen med forehand visar det sig allt som oftast att bollen måste slås med backhand och jag är tillbaka på ruta ett.
Det finns mycket andra tuffa utmaningar i mitt liv som jag med lite träning lärt mig på resans gång men inget har varit i närheten av så svårt som det här. I början handlade allt bara om att träffa bollen men idag har det adderats flera moment till. Exempelvis så har jag fått lära mig att jag aldrig kan möta en underskruvad boll med en överskruv. Jag måste istället lyfta bollen för att få den över nät. Självklara saker som typ 12-åringar på banan bredvid galant fixar utan att ens tänka. Ibland har det känts som att jag kan träna hur mycket som helst utan att den där berömda polletten någonsin kommer att trilla ner. 
Men så plötsligt händer det något och jag tar bollen. Första två gångerna tror jag att det bara är tur men när det sen upprepas flertal gånger inser jag att jag förstår. Det krävdes bara att någon annan utanför den svär jag i vanliga fall rör mig i berättade det alla andra sagt mängder av gånger. Denna någon heter som vanligt Biffen (Stefan Thunell) och han behövde inte säga mer än att “kommer bollen på höger sida om dig går den ifrån dig och kommer dem på vänster sida går den emot dig”. Så löjligt enkelt att jag skäms. Detta förutsätter naturligtvis att jag spelar på forehandsidan. Spelar jag istället på backhandsidan fungerar det på exakt samma sätt fast tvärt om.
Att jag nu har koll på detta innebär inte med automatik att jag gör rätt varje gång. Nej, långtifrån men jag förstår. Jag har lugnet kvar i kroppen och vågar lita på att jag kan.
Inom padel har jag hört många säga att utvecklingskurvan är enorm i början och det kan jag hålla med om. Men sen är det som att man står still. Spelar ingen roll hur mycket jag tränar, jag kommer inte vidare. Men här kommer det här med tålamod in igen. I flera veckor har jag tvivlar på mig själv. Tänkt att det här kommer aldrig gå. Hit men inte längre, jag blir inte bättre. Har gjort mig kompis med den tanken och accepterat sanningen men ändå känt att det vore ju synd att bara lägga ner nu. Jag har därför tränat vidare och tänkt att jag kan i alla fall bibehålla den nivå jag kommit till såhär långt.
Team Backgården - där går Anna forehand.
Jag förstår hur dumt det låter att starta på noll och på riktigt tro att jag ska ta mig långt i den här sporten. Att sakna känsla för boll är ett stort hinder och det bidrar inte direkt till någon strålande utvecklingskurva. Att drömma stort är ok och det ska man göra men till och med jag måste begripa att det finns ett stop. Hur mycket vilja jag än har så saknas talangen och det suger. MEN när jag kommit till den här insikten händer det något, som att jag lagt i en 1 krona i en enarmad bandit och vunnit högsta vinsten. Mynten bara rasslar ur maskinen och min lilla 1 krona har plötsligt genererat mängder av mynt. Jag känner hur jag på riktigt tar ett kliv upp. Jag spelar bättre än någonsin och fylls av en känsla i kroppen som nu jobbar med mig. Saker jag tränat på fungerar, jag och mannen vinner match efter match i serien (herr serien) och i damserien vinner jag och min partner också. Extra skoj är att jag numera känner mig bekväm på båda sidorna på planen. Med mannen och då under namnet Team Backgården spelar jag forehand men tillsammans med min partner i damserien får jag kliva över till backhand och representerar där stolt Team Liander.
Vinster i all ära men det är inte det jag räknar högst utan det är känslan av att spela bra. Att stå emot tufft motstånd och inte längre bara slå ifrån mig bollen i ren panik för att överleva utan istället verkligen veta vad jag gör med bollen och varför.
Annthe Åkesson hjälper Anna på banan.
Jag har fått förmånen att spela med en tjej som precis som jag tillhör hemmaklubben Padel of Sweden och heter Annthe Åkesson. Hon är extremt mycket bättre än mig men har tagit mig under sina vingar och lagt tid på att få mig att förstå hur man ska tänka i matchspel. Att ha henne vid min sida under pågående spel har definitivt utvecklat mitt spel. Rekommenderar det starkt, att spela med någon som är mycket bättre och hela tiden kan vägleda och förklara var jag ska stå, vilka slag jag ska välja och var jag ska lägga mina returer. För mig handlar padel om att spela smart. Då jag som ni vet sedan innan inte har någon strålande teknik eller direkt avgörande slag måste jag istället spela med list och tålamod. Detta har Annthe hjälpt mig att utveckla. Hon har tjatat på mig att ha tålamod, våga spela bollen gång efter gång över nät för att tillsammans med min partner bygga upp ett avgörande slag. Tror att hon lite mer exakt uttryckte det med orden “De första fem bollarna över nät är bara en transportsträcka fram till ett bra läge”. Jag gillar det tänket, att inte vara så taggad på att avgöra utan istället ha tålamod. Det passar mig bra som inte har något tryck i slagen utan istället kan klara mig på att hålla ut.
Med detta sagt så kan jag bara backa upp det många andra sagt till mig, att man utvecklas enormt i början, sen stannar det av för att senare ta fart igen. Just nu har jag enormt mycket luft under mina vingar och det är skoj att få lön för mödan. Att inte känna sig som den där vilsna kalven på grönbete jag var i början. Jag är inte längre nybörjare och det är en skön känsla. Det sägs att man ska lägga ner 10 000 timmar för att bli riktigt bra på något. Jag är en bit på vägen och har jag räknat rätt har jag bara 9320 timmar kvar. Vilket om jag fortsätter spela i den mängd jag gör nu bör har kommit upp i om ca 17 år...Kan va att jag gått i personligt konkurs innan dess om jag inte får in en generös sponsor som vill bidra med banhyran vill säga.
Någon som är intresserad? 😊
//Anna
