Mina trevande steg på padelbanan började arta sig och jag fick en känsla av att det här till och med kunde bli skoj. Jag bestämde mig tidigt för att jag måste lägga allt vad prestige heter åt sidan och ödmjukt buga inför alla andra som kan så mycket padel. Plötsligt kändes det som att världen bara bestod av duktiga spelare.
I min jakt på nya kunskaper plöjde jag nätet på allt som kom upp då man googlade padel och på Facebook svämmade det över med olika grupper som sökte spelare.
Nivåerna som söktes valde jag att inte läsa. Istället kollade jag in de som sökte spelare dagtid får då tänkte jag att det var svårare att hitta folk och lättare för dem att tacka ja till mig. Tänkte att om valet var att bara bli tre eller spela med mig som då var långt under den nivån de önskade måste det väl vara bättre att spela med mig trots allt? Att jag inte höll den nivån de eftersökte var ju självklart inget jag avslöjade när jag nappade på dessa Facebookinlägg.
Blev dock tvungen att “outa” mina bristande kunskaper när det väl kom till kritan och vi stod där på plan. Men som sagt, bort med all prestige, säg som det är, jag vill lära mig att spela och sen fick de bara gilla läget.
Visst märkte också jag att de inte svarade på mina snabba svar gången efter men då fanns det alltid nya spelare som sökte en fjärde spelare. Så harvade jag mig runt i fler månader. Att bara kasta sig in på banan, redo att totalt göra bort sig kanske inte var så snällt mot mina medspelare men jag måste säga att den här padelvärlden är enormt förlåtande.
Även om jag inte fick vara med gången efter så just där och då kändes det som att alla verkligen gjorde vad de kunde för att hjälpa. Lite som att man lägger en stöttande arm om en gammal kompis och säger att allt kommer att lösa sig. Vilket det faktiskt gjorde. Det tog sina månader och dessa lunchmatcher med för tufft motstånd i kombination med min enormt tålmodiga man gav resultat.
Mannen jobbade vid den här tiden i Hörby så vi bokade in oss på singelbanan på Mejeriets Padel i Hörby efter hans jobb och körde egen träning. Timme efter timme stod vi där och nötte boll efter boll. Just där och då förstod jag inte mycket. Kändes bara som att jag missade alla bollar och att allt blev fel. Men när jag sen fick gå hem och processa det hela i huvudet kom det till mig och jag kunde sakta men säkert ta till mig vad det var vi övat på alla de där ensamma timmarna på singelbanan.
Jag hör själv hur tokigt detta låter när jag skriver det men precis så här är jag. Vill man bli bra på något måste man ge sig hän. Jag strävar inte efter att bli bäst men jag vill blir bra. Har det stigit mig åt huvudet? Ja, absolut! Jag tänker ständigt på nya lösningar för att bli bättre. Vad kan jag själv göra för att utvecklas? Det är precis som med allt annat i livet en ständig utmaning och är det något jag är bra på så är det att ta mig an utmaningar.
Det slag Anna döpt till minigolfslaget. Sällan med bra resultat.
Mannen fick agera tränare i början och det gjorde han väldigt bra. All kred till honom! Men man kommer till en gräns där det inte är bra för relationen att han lär och jag lyssnar. Speciellt inte när vi hamnade i läget där han förklarade och förklarade och jag svarade att jag förstod men när det sen kom till att omvandla det teoretiska till praktiska övningar inte alls förstod. Eller jo, jag förstod och så är det fortfarande, jag förstår allt men sen är det som att det saknas kontakt mellan hjärnan och kroppen. Jag böjer på benen, har racket uppe och gör precis som jag blivit tillsagd, tror jag. Men nej, jag står rak som en pinne likt en tennsoldat med racket hängandes ner längs med sidan och jag förstår inte varför alla bollar jag försöker träffa går i nät.
Idag har jag utvecklat den här tekniken och kallar den “minigolfslaget”. Kanske borde satsa på minigolf istället för där kan ni tro att jag skulle göra succé. Så många bollar jag slagit med rak arm och stel kropp rakt in i nätet borde ge mig någon form av medalj. Utöver detta brottas jag med att vara passgångare. Det tog lång tid innan vi kom på vad det var som inte stämde.
Passgång i padel. Ett ganska stort problem, som Anna beskriver det.
Även de gånger jag faktiskt lyckades få till allt rätt och göra som mannen sa var det något som såg fel ut men han kunde inte sätta fingret på vad det var. Inte förrän en dag när jag stod i vardagsrummet med racket och övade på att slå igenom slagen och hitta den rätta känslan såg han vad det var.
Jag satte ner höger fot samtidigt som jag slog ett forehandslag och samma sak med backhand men då satte jag fram vänster fot. Detta har visats sig vara ett ganska stort problem då jag idag kommit lite längre och fortfarande tvingas tänka på vilken fot jag sätter i. Att smasha diagonalt med forehand när jag själv står på backhandsidan är totalt omöjligt då jag sätter fram höger fot. Jag låser hela kroppen och kan i det läget bara lägga ner bollen rakt fram. Något jag nu blivit medveten om men det är inte helt enkelt att lyfta upp racket, sikta in sig på att smasha diagonalt och när bollen väl möter racket upptäcka att jag åter igen har fel ben fram. Det är då försent att korrigera det hela i det läget så nu förtiden är det något jag har som ett mantra och ständigt rabbla, forehand vänster fot fram, backhand höger fot fram, forehand vänster fot fram, backhand höger fot fram osv.
Bollen i BH:n - ett stort "no, no!".
Apropå mantra fick jag i början snabbt lära mig ett som lyder “inga bollar i BH:n”. Som nybörjare ser man inga problem med att ha banan full med bollar och har man inga fickor blir det naturligt att stoppa dem i Bh:n. Men nej, det är big no no fick jag veta av mannen som då också förklarade för mig varför många damer spelar med kjol.
Det är ingen vanlig kjol utan under kjolen döljer det sig en underbyxa som man stoppar in bollen i. Det ser trendigt och snyggt ut, det måste jag erkänna men i början kändes det för mig lite mycket. Inte kunde jag gå och köpa mig en sådan kjol bara för att ha någonstans att stoppa bollarna. Nej, det gick väl bra med vanliga långa tights och om det nu var så att man inte fick stoppa bollarna i Bh:n gick det utmärkt att stoppa dem i linningen på byxorna.
Eller utmärkt och utmärkt, det kanske inte gick så bra egentligen för spelet stannade upp varje gång jag behövde släppa racket för att få båda händerna fria att gräva upp min boll som jag så fint lirkat in mellan svettig hud och tighta byxor. Steg nummer två i denna bollproblematik blev shorts. Jag köpte mig helt enkelt ett par shorts med fickor och det var bra. Där fick bollarna plats bra men även här upptäckte jag snabbt att det inte bara vara att stoppa fickorna fulla med bollar. Nej, är man som jag högerhänt är det en sjukt dum ide att stoppa bollen i höger ficka. Min tur att serva och åter igen fick spelet stanna upp för jag fick inte upp bollen ur höger ficka med vänster hand och blev där med tvingad att lirka mig ur remmen till racket för att få ner höger hand i höger ficka och fiska upp bollen.
Vad har jag då lärt mig när det kommer till bollhantering på banan? Jo, den som servar har en boll i vänster ficka (om man som mig är högerhänt) och en boll i handen. Min partner har en boll i fickan och är den som serverar mig med ny boll så jag alltid har två. En i fickan och en i handen inför varje serve. På banan har man inte fler än tre bollar och skulle någon slå ut en boll långt över glaset kör man vidare med två bollar gamet ut och hämtar den tredje bollen första när gamet är slut.
Tänk så mycket det är att hålla reda på. Man ska inte bara lära sig hur det fysiska spelet fungera utan det finns enormt mycket oskrivna regler man också måste få koll på. Att rada upp sex, sju bollar längs med glaset bakom sig är “förbjudet” och inte ens motiveringen att det är bra att ha många bollar nära är ok. Jag förstår tänket och jag har själv varit där men nej, tre bollar på plan är vad som gäller. Tänk så lustigt att jag förr inte förstod detta alls men idag kommer på mig själv med att rabbla mantrat “Inga bollar i Bh:n” högt för att det numera irriterar mig om jag tvingas lägga dyrbar speltid på att vänta på motståndarna ska fiska upp sina svettiga bollar ur Bh:n
När det kommer till oskrivna regler och saker man förväntas veta som padelspelare kan jag prata länge om poängräkningen.
Det kommer i nästa inlägg. 15, 30, 40, fördel, game och set. Vad är det egentligen för människa som kommit på detta? Varför räknar man inte bara 1, 2, 3, 4 och så vidare, så att alla förstår och hur ska man veta skillnaden på de röda och vita bollarna?
//Anna