Jag var nog inte ensam om att sitta bänkad 15:00 igår för att se herrfinalen i Wimbledon. Det stora slaget på banan uteblev och det var ju synd men som idrottsälskare och fascinerad av de mentala aspekterna i tävlingsmomentet så var det ändå en intressant match.
Game, set and match Federer. Det var en match där ”RF” inte blev pressad till sin yttersta nivå. Cilic var skadad, brast ut i tårar långt innan matchen var över och visade enormt hjärta och idrottsheder när han ändå slutförde finalen. Spelarna grät och coacherna på läktaren likaså. Själv satt jag med gåshud i soffan. Inte för att jag känner något speciellt för spelarna som var på banan utan snarare av insikten i allt slit och den oerhörda press och mentala styrka som ligger bakom. Nu var de framme. Men bara en kan vinna. Så brutalt för den ena och så vackert för den som i slutändan står med trofén.
En av de största idrottsmännen genom tiderna.
Det är så otroligt imponerande. 8:e titeln i Wimbledon. Med prioriteringar och vis av erfarenhet är definitivt starkare än någonsin. Går inte ner sig i onödan utan fokuserar framåt och på sig själv. På det som går att påverka. Inte allt annat. Matchen varade i drygt 2 timmar och via en snabb googling får jag fram att människan tänker i genomsnitt 3000 tankar per timme. Det gäller att tänka rätt och styra tankarna.
Den slitna klyschan att ”det är små marginaler” stämde inte denna gång i, Federer förlorade inte ett enda set på vägen fram till finalen och var aldrig nära setförlust i finalen heller.
Annat var det i Vilshärad. Innan flyget hem så firade vi Gabos och Manolos seger med en liten lunch på Café Étoíle i Helsingborg (extremt bra ställe). De var segerrusiga och glada men väldigt trötta.
Vinnare i Vilshärad Padel Masters – Gabo Loredo och Manolo Jaén
Gabo sa att de inte hade någon bra känsla i början av turneringen, spelade inte bra tillsammans och mot fjolårsvinnarna Burzi/Cattaneo i kvartsfinalen så var de ner 5-4 i tredje set och italienarna servade för matchen. 4 bollar från uttåg. Från det läget till succé och turneringsvinst. Här passar små marginaler in. Man ser också vad ett game kan göra för det mentala. Därefter kom en tro på vad de kunde göra tillsammans. De var ju givetvis exakt lika bra spelare efter det gamet som före. ”Bara” en väldigt stor mental skillnad.
Segerlunch innan hemfärd för Manolo och Gabo.
Manolo Jaén, även numera kallad ”irländaren”, förblir ett litet mysterium för mig. Det går sakta, det kommer lite oprovocerade misstag här och där, volleyn är sällan djup eller överdrivet tung, någon vibora som bara smäller till i hörnan har vi inte sett ännu. Känslan är att han spelar så bra som han behöver men inte mer, oavsett motstånd. Hans styrka är uppenbarligen att vara där och då i själva tävlingsmomentet och det osynliga i spelet – old school padel. Dra ner tempot och bygger upp poängen, får motståndarna att röra sig. Extremt ödmjuk och en ny trevlig bekantskap.
I damklassen dök aldrig någon Ariana Sanchéz upp. Jag var felinformerad eller så hände något i sista sekund. Men Marta Ortega klarade sig fint med Veronica Virseda (WPT25) vid sin sida efter 6-1, 6-0 mot hemmahoppet Sofia Arvidsson och Anna Svedenhov i finalen.
Övrigt att notera i eftersnacket från Vilshärad var avtrycket som Willy Castañon gjorde hos de jag pratat med. Ruggigt tung på banan, obehaglig att möta men genomtrevlig och ödmjuk på och utanför. Grymt bra reklam för sporten!
Mitt i allt snack om tävling, mentala urladdningar, tårar och vinna eller försvinna så kommer jag att tänka på ett underbart citat från en före detta kollega till mig:
”Men, ge alla varsin boll istället så slipper ni springa runt”.
Tänkvärt när man har som mest huvudbry. Det är ju bara idrott trots allt.
Andréas