Ja vad säger man? 24 timmar efter matchbollen så är jag fortfarande sliten men glad. Helgen som gick lär jag minnas och den kom väldigt oväntat då jag inte alls varit i fas med mitt spel de senaste veckorna.
Det var ett krävande spelschema, inte minst för oss som var i gruppen med fyra lag och våra övermän från gruppspelet Kim Olsson/Tobias Blixt spelade över 100 game på en och samma dag. Något Oscar Hovhammar/Felix Bengtsson Växjö listigt utnyttjade genom att ha tålamod och spela långa bollar i kvartsfinalen, vilket tillslut gav dem en välförtjänt semifinalplats.
Förlusten i gruppspelet tyckte jag vi tog på rätt sätt (jag brukar behöva vara lite bitter ett tag och älta men det var där inte utrymme för). Vi kan bara tacka för läxan för efter den matchen tyckte jag det hände något, vi blev striktare och tydligare med vår gameplan och tänkte till bättre på banan efter knäppen på näsan. Kvartsfinalen mot Fridolf/Mehmedovic var tight men vi lyckades spela på topp när seten skulle avgöras. Det var ett skönt styrkebevis att det nionde setet för dagen var vårt bästa. Vi uppmuntrade varandra till att hela tiden våga vara de som var mer aggressiva än våra motståndare. Dock behöver ju inte aggressiv vara förknippat med hastigheten på bollen utan även position och hur aggressiv du är i träffen.
Jag vaknade upp i söndags och skickade direkt följande meddelande till Katja (kiropraktor):
”Ett rop på hjälp”
Katja hade som synes bättre saker för sig. Jag tänkte; hur ska detta gå till? Kunde varken böja rygg eller armbåge första 15 minuterna av vaken tid. Benen var tack o lov över förväntan. Med lite huskurer, en lång promenad och rejält med gröt och pasta så var vi igång igen och redo för semifinal kl 13:00.
Vi kom rätt in i semifinalen mot Hovhammar/Bengtsson, inte fullt lika rätt in i finalen. Eller jag rättare sagt. Calle bar mig under söndagens spel med närvaro, pigg, uppmuntrande och med tålamod i både spelet och med mina misstag. Han visade tydligt att han inte var där för att åka hem som nöjd 2:a. Det är grymt starkt att hålla sig själv på hög nivå både i spelet och i humöret när inte partnern är med, nog bland det svåraste faktiskt. Jag var bedrövlig i inledningen och höll på att gå rakt in i en tung Uppsalavägg – eller det gjorde jag men jag reste mig innan det var försent. Jag var inte bekväm och de berodde såklart på de som stod på andra sidan. Tillslut damp det ner några lobbar bakom Ehrnvall vilket luckrade upp spelet och fick igång pulsen hos den svenska H45-mästaren. Calle stod upp ruggigt bra mot Anton i diagonalen och jag jobbade mig in boll för boll mot Ehrnvall från att ha varit brutalt utspelad. Märklig match men det gick hem tillslut och de numera symboliska juicepressarna som lockar på Padel Crews tävlingar hamnade i Helsingborg och Kattvik utanför Båstad.
Trötta finalister efter en lång helg på Padel Crew
Nu blickar vi framåt mot midsommarfirande och därefter Midnight Sun Open i Luleå. Imorgon (läs idag) börjar slipandet inför slaget i norrland. Viktigt dock att fira och njuta av de små stegen framåt när de händer.
”Pasito a pasito, suave suavecito, nos vemos pegando, poquito a poquito” som Calle skulle sagt (taget från sommarplågan Despacito, reds anm).
Tackar ödmjukast för alla grattishälsningar, det värmer otroligt mycket.
Glad midsommar!