Lite fler reflektioner och lärdomar från VM. Banorna på huvudklubben och värmen i Asunción gjorde att bollarna hoppade och studsade extremt mycket. Gång på gång såg vi ”overkliga smashar” som landade otagbara långt bak vid egen servelinje. Mot skickliga försvarare så vände spelet i princip varje gång de kunde använda bakväggen, för därifrån har de många alternativ; lobb, dropp, över mitten hårt och flackt, vinkel. Och bakväggen ger dem tid och med den tiden kommer precision. Motståndarna utmanade oss med sina lobbar gång på gång. Samtidigt hade vi känslan av att det inte gick att lobba.
Nyckeln var att behålla tyngden i volleyn (mycket slice) men dra ner på längden så att bollarna helt enkelt inte nådde bakvägg samtidigt som vi flyttade på en av motståndarna i taget. Så fort det blev fel fick vi det mot oss. Så bra är motståndet på vm-scenen.
Problemet, nästan dilemmat, är att vi får för bra betalt i Sverige när vi involverar väggarna då vi, generellt, inte är tillräckligt bra på att utnyttja dem till vår fördel. Det handlar inte bara om att kunna läsa studsarna (även kallat ”att kunna väggarna”) utan att använda de möjligheter som de ger till att börja styra poängen från bakplan. För det är faktiskt sant, det går att kontrollera poängen även från en position längre bak i banan. Och det går att kontrollera poängen genom att dra ner tempot. Det är det toppspelarna gör så bra och det är också det som är svaret på de eviga frågorna:
Varför spelar de så långsamt och mysigt?
Varför går de inte för fullt?
De går för fullt men de är så otroligt precisa och noggranna i arbetet med att låsa paret vid näts möjligheter att avgöra bollen eller att börja bygga upp poängen.
Mot de svagare nationerna så såg vi gång på gång Lamperti, Galán, Maxi Sanchez mfl bara fullständigt gå in och slå sönder bollen när de fick läge. Det gör de ju även mot toppspelarna men de behöver jobba otroligt mycket mer för att komma till lägena. Så den växeln har de. Mot sämre motstånd kan serven vara tillräcklig för att bygga upp poängen. Mot Bela krävs sannolikt en bearbetning på 10-15 gånger över nät. Minst.
Under VM visade motståndarna en otrolig skicklighet i att vända spelet så fort de fick chansen efter en för snäll väggstuds.
Vårt, i sammanhanget, svaga försvar tillsammans med att vi, individuellt och som par, är för svaga i att utmana och styra motståndarna via vår positionering – på tekniskt padelspråk kallas det att vi är för ”neutrala” i vår position - är de två områden som gör att vi är rejält efter de nationer vi vill kunna hävda oss mot.
Vad ”neutral i position” konkret får för konsekvens är exempelvis; om vi har slagit en bra, uppbyggande volley mot mitten som i princip bara ger motståndarna möjligheten att spela lågt tillbaka och vi då inte tar steget/stegen in närmre nät, så fungerar det ju för motståndarna att slå tillbaka en egentligen rätt svag retur, med marginal över nät, utan att vi straffar deras svaga defensiv. Det blir en ond cirkel. Vi ger dem möjligheten att lösa situationen med den enklaste lösningen. Och det finns massor av fler exempel där ett steg in, bak eller åt sidan gör stor skillnad.
Jag har fått en del frågor om vad Dani Dios i sina rader på sociala medier efter VM menade med ”true padel” och hur vågar han skriva att ”vi inte har en aning”?. (Läs inlägget här.) Dagens blogginlägg öppnar den dörren. Att prata om true padel får stå för honom, allt som följer spelets regler är ju padel tänker jag, men klart är att det finns väldigt många olika nivåer och dimensioner i spelet att förstå. Och vi är på en nivå där vi kan förlora utan att ha någon som helst aning om varför, men det finns alltid en lösning på pusslet. Men då krävs att man hanterar många sidor av spelet och är komplett som spelare vilket jag återkommer till i nästa inlägg vad det mer konkret innebär.
Förstår man inte varför man förlorade en match utan skyller på väder, vind och sumpiga bollar – då kommer man sannolikt att förlora av samma anledning fler gånger.
Padel kräver en eftermiddag för att komma igång, men en livslängd för att bemästra. Det positiva är att det blir bara roligare ju mer vi förstår att vi inte förstår. Det är också viktigt att stycka ner elefanten bit för bit och att börja i rätt ände. Och för att göra det måste vi acceptera att vi har en trappa att traska uppför. Vissa steg är både tråkigare och jobbigare än de stegen som innehåller smash och volley. Men alla steg är lika viktiga.
Ha en go padelvecka!