Jag har varit med om det så många gånger förr och jag vet att jag knappast är ensam. Känslan på banan har varit kanon ett tag och spelet har gått av sig själv. Äntligen, nu har jag tagit ett steg i mitt spel tänker jag för mig själv. 24 timmar senare står man på banan och formen och känslan är som bortblåst. Vad hände där?
Låt oss backa bandet lite. Det har varit en intensiv långhelg med Team Bullpadel. Träning och matchspel i fyra dagar lett av Sergio Beracierto. Extremt kul att även få lite tid utanför banan med gänget i lördags. Hårdast av alla under matchspelet var Göteborgs stolthet Joel Christensen som på sant hockeymanér gick av banan och tog ett par stygn (inte riktigt men blev tejpad iaf) i ögonbrynet efter att ha nockat sig själv med blodvite som följd. Stundtals rejält publikfrieri på banorna med applåder från nyfikna åskådare på Helsingborgs Racketklubb som följd.
Joel lappades ihop och körde vidare.
Utan att ha sett allas träningar har jag förstått att det i princip varit samma tema på alla. Få djup och tyngd i bandejan, förbereda den rätt och ha bollträffen på rätt ställe i förhållande till kroppen.
För egen del slipade vi på mitt nätspel inklusive bandejan. Jag säger alltid samma sak till de spanska tränarna:
- Det här är en hobby och jag är väl införstådd med att jag aldrig kommer vara ett ämne för någon World Padel Tour men träna mig som om det var det som var målet. Hårt, höga krav och tydlig feedback.
De saker jag nu ska justera är till synes små ändringar och detaljer men de gör stor skillnad i mitt spel. Det kräver dock tid och nötning. Att röra mig rätt och med det ge mig själv möjligheten att utföra volley och bandejan på rätt sätt är hemläxan efter helgen.
Exempelvis: när jag tränar bandejan – träna den då i rörelse så att jag måste jobba för att komma bakom bollen. Matchlika övningar helt enkelt. Träna som du tävlar. Fram till nät och gör jobbet 4-5 meter bak innan bollträffen sker. Stå inte och vänta på samma ställe ”för att hitta träffen”.
Så nu är processen igång. Alla små ändringar efter feedback från träningarna gör att felbesluten radar upp sig, det känns som en fördröjning mellan hjärnan och ben/armar (ja mer än vanligt för er som tänkte det). Men det är ju detta som är lärande. Frustrerande men också det som behövs om man vill bli bättre och utvecklas. Bara att hänga i och att göra resan rolig. När det sitter skördar vi frukten.
