På flyget hem efter en vecka i ”the land of tapas, padel and smashed cars”. Full av intryck är det lite svårt att plocka ut russinen. Jag rapporterar av halva resan i detta inlägg.
Efter fyra bra dagar i Valladolid med jobbet så mötte jag upp Joel Christensen, på hotellet i norra Madrid. Ingen tid att spilla, vi åkte mer eller mindre direkt och spelade match på Club Padel Norte, en liten klubb i en överbliven industrilokal. Många padelklubbar kom till i denna del av staden något år efter finanskraschen när tyvärr många företag fick lägga ner sina verksamheter.
Killen som är lite rundare på bilden ovan är Carlos Cano. Magiska händer har fått en helt ny innebörd för mig och Joel efter att ha sett honom in action. David berättade efter matchen att han var känd i Madrid för sin touch och spelstil. En sliten Joel efter den långa resan stod över spel och jag fick dansa med spanjorerna själv. Joel såg rätt nöjd ut när han satt i baren (drack vatten givetvis, eller?) och kollade Canos lek med svensken. Tror att jag var minst 5 meter från bollen säkert 10 gånger trots att den var på min halva under de 1,5 h som vi spelade – helt borttrollad. Skulle tippa på att en stegräknare på Carlos hade visat omkring 100 steg efter matchen varav 50 av dem pga av att han måste hämta bollarna mellan poängen medan jag nog kom upp i en dryg mil löpning under passet.
På fredagkvällen var det dags för ett kärt återbesök på jätteklubben Club Sanset Padel Indoor. Jag och Joel spelade en inofficiell tävling där matcherna avgjordes via 1-setare. Vi tävlade i högsta kategorin och alla par var väldigt starka. Två par stack dock ut från mängden då de till vardags jagar poäng i kvalen på world padel tour – vi fick äran att få stordäng mot det ena. Säger en del om nivån när de åker till en drop-in tävling för att få sparring och träning. Parallellt med vår tävling avgjordes Madridmästerskapen för lag i hallen.
Joel och jag tog oss till semifinal.
Även om det var en inofficiell tävling för oss så kändes de overkligt att stå och bolla in på Sanset och några banor bort är världsstjärnor igång och vrålar och kickar smashar över hela anläggningen.
Efter inbollningen till första matchen står vi vid våra väskor. Jag delar med mig vårt försök till taktikdiskussion:
Joel: - Jag hoppas innerligt att din gubbe är sämre än den jag bollade in med. Hans bandeja rullade ut från bakväggen, jag funderade inte ens på att försöka lobba tillbaka och han log åt mig när jag försökte få över hans volley.
Jag: - Alltså, jag har svårt att se att din gubbe var bättre än min.
Taktiken blev att försöka undvika att bli nollade genom att spela så enkelt vi bara kunde.
Jag och Joel får ihop det enormt bra under kvällen/natten och tar till mångas (inte minst vår egna) förvåning oss till semifinal. Vi tog oss vidare från gruppen med matchkvoten 3-1 (sista match på WO då de förlorat sina inledande 3 matcher och stack hem). Beskedet om WO landade väl hos en sliten Joel. I semin tog det tvärstopp. Ena killen åkte jag ut mot även sist jag spelade på Sanset (Adrian Abancen har jag lärt mig att han heter nu) och den andra var Enrique Lagarejos (WPT#92). Den sistnämnde tog aldrig av sitt överdragsställ så där var nog någon växel till hos honom om det strulat mot oss. Men vi får vara stolta över att han i alla fall la dunjackan innan match.
Det tunga bettet som Joel slängt in om vi vann turneringen slog inte in. Han skulle ta sig från Göteborg och vara på plats i Helsingborg för korgträning varje tisdag och torsdag kl 07:00 resten av året samt spela svenska padel touren med mig om vi vann. Vi gjorde absolut vad vi kunde men tyvärr.
Tack Joel för ett av mina absolut bästa padelminnen i tävlingssammanhang!
Andréas
