Under dagarna i Madrid hade jag och Joel chansen att ”skugga” Manu Martín en vanlig arbetsdag i hans liv. En väldigt intressant dag kan jag lova och ni får ta del av den i detta inlägg.
Manu är 33 år och gick över helt till tränar och coachrollen för några år sedan efter att själv varit duktig spelare (topp 50 på världsrankingen). Idag har han Alejandra Salazar (WPT#1), Gaby Reca (WPT#28), Javier Conception (WPT#33) plus ett flertal mindre kända WPT-spelare till samt semi-proffs ifrån Madrid med omnejd i träning.
Dagen började på padelanläggningen Vita10, en fin och modern klubb i ett finare område i västra Madrid. När vi avhandlat om vi sovit gott, hur resan gick och om det var första gången vi var i Madrid började mitt förhör kring vad rollen är som coach för ett WPT-par samt för enskilda spelare. Hur ser säsongen ut? Hur mycket tränar de just nu under försäsongen? Hur motiverad är egentligen Gaby Reca med tanke på åldern? Vad fokuserar ni på i jättens Concepcións spel just nu?
Manus arbetsdag började med att hans adepter Reca/Concepción spelade träningsmatch mot Uri Botello (WPT#31)/Fernando Poggi (WPT#27).
Grabbarna fick sin efterlängtade bild ihop med Joel.
Jag blev tillrättavisad när jag kallade det match:
- Okej, de räknar som i en match – men se det inte som en match. Vi kommer att fokusera på ett par områden för respektive spelare och fortsätta jobba med deras spelstruktur – vad gör de tillsammans som par i olika situationer? Det är träning och de ska jobba med sina förbättringsområden. Om träningen har gått bra eller dåligt beror på hur väl de nått sina mål, inte vad ”matchen” slutar.
I Recas fall var det bland annat få bort sina unforced errors pga svikande fokus samt hitta vägar för att hans motståndare i diagonalen tvingades lobba så att Concep kunde komma in med sitt overheadspel
Concepción skulle visa tålamod i försvaret samt att hans ”andravolley” skulle bryta rytmen i bollen. Detta då denna bjässe på nära 2,1 meter gärna spelar i ett enormt högt (men enformigt) tempo. En stor spelare har inte rörligheten och snabbheten på samma sätt och han behöver bli bättre att hålla sig till ett tempo han kontrollerar tills han på riktigt har ett övertag i bollen, fortsatte Manu.
Matchen (förlåt, träningen) var över på en dryg timme och Manu sammanfattade det med att hans adepter var det par som spelade minst sämst och båda paren måste höja sig markant till första WPT-tävlingen i Santander. Hans adepter hade svårt och var obekväma med sina fokusområden. Jag och Joel kollade på varandra:
”Vad då minst sämst? Det var ju helt sinnessjukt spel på banan?”
Arbetsdagen fortsatte på klubben Manolo Santana Sport Center med en grupp på fem tränare. Gänget från Segovia kör 15 mil enkel tur 1 gång i veckan för att tränas som coacher av Manu. Fokus på passet var spelstruktur. Jag och Joel stod i solen (klarblå himmel och 15-16 grader) och försökte lista ut övningarna och syftet. Att se ett sant proffs in action är riktigt häftigt och de två timmarna i solen gick snabbt.
Ny förflyttning till Manus hemmaklubb och arbetsgivare Club de Padél y Tenis Fuencarral. Manu är Sports Director på denna klubb med ansvar för träningsverksamheten. Och lyssna här: klubben har 40 tränare och 2000 elever i träning på sina 12 utomhusbanor. Att koordinera detta och garantera kvaliteten genom att coacha tränarna är Manus huvudsakliga uppdrag. Innan grannklubben Cuidad de Raqueta öppnade med sina 24 padelbanor för cirka 10 år sedan hade Fuencarral nära 3500 elever.
FUENCARRAL – Padelkultur, en av Spaniens absolut äldsta klubbar.
Fuencarral har tagit plats i mitt hjärta även om jag bara varit där 2 gånger. Klubben är en av Madrids absolut äldsta klubbar och det syns. De 10 betongbanorna (2 med glasväggar) är rejält slitna och likaså omklädningsrum och byggnader. Klubben delar område med ett behandlingshem för förståndshandikappade patienter. Hemmet och klubben är samma verksamhet och allt överskott från padel och tennisverksamheten går till sjukhemmet. Många av patienterna är sysselsatta med jobb på området och kontakten mellan dem och alla spelare och tränare var rörande att se. Klubbens goda syfte och det faktum att organisationen och kvaliteten på padeln är grymt svårslagen gör att padeleleverna köar för att få sin plats i någon träningsgrupp. Seba Nerone (legend och WPT#24) har denna klubb som sin träningsbas.
Jag umgicks ju med en Göteborgare dessa dagar och då är det svårt att inte sammanfatta Club Fuencarral med att ”padeln sitter i väggarna” där.
Efter långlunch (finns det något annat i Spanien?) på Fuencarral så var det dags för helgens första träning för mig och Joel. Hur den upplevelsen var tar vi ett annat inlägg. Varför Manu Martín är ett stort namn i padelvärlden förstod jag om inte tidigare under dagen, så definitivt när jag var elev för honom på banan. Lägg därtill att han är enormt ödmjuk, trevlig samt seriös ut i fingerspetsarna så har han allt för att vara en sann förebild för mig.
Manu, David, Joel och undertänknad njuter av lunch i solen i mitten på februari.
Andréas
