Padeln har alltså flyttat in i Ericson Globe Arena – självaste nationalarenan - och det är så galet, men samtidigt ändå så självklart.
Allt har gått så hisnande fort och det här känns som en bra dag att ta fasta på det och faktiskt reflektera kring vad padeln är i Sverige, vad den har varit – och vad den kommer att bli.
För att få lite perspektiv kring vilken hastighet padeln rört sig med i Sverige tycker jag att det känns lämpligt att snabbt göra ett skutt bakåt i tiden – från 2020 till 2010.
Då var padeln i Sverige en enda riktig bana. Den stod i hamnen i Båstad tack vare att några enorma entusiaster hade lyckats övertyga några företagare om att padel verkligen hade potential att bli något.
2010 anordnades det allra första svenska mästerskapet, vilket i praktiken var ett KM för Båstad. Större än så var inte sporten då.
Padeln puttrade på och växte så sakteliga, men någon explosion var det verkligen inte tal om de första åren. Vi fick några få inomhushallar, drivna av entreprenörer och när SM för första gången avgjordes inomhus, i Växjö 2015, var inte hallarna fler än att de rymdes på handens fingrar.
Året efter startade jag Padelfeber, men namnet till trots kunde varken jag eller någon annan ens i våra vildaste fantasier ana eller förstå vad som låg och väntade runt hörnet.
Jag har väldigt många gånger fått frågan varför padel växer som den gör och mitt svar brukar alltid bli det klassiska: att det inte går att luras, att sporten är så rolig för en så bred skara människor, att padel är lätt att lära, att det hela tiden händer häftiga saker på banan och att man får ett socialt liv på köpet.
Ett annat skäl är kanske viktigare att nämna. Hela förutsättningen till att sporten kunnat växa så fort är att det snabbt blev en acceptens kring att betala ett antal hundra kronor i timmen för att få spela. Om prisbilden satts betydligt lägre till en början skulle det ha hindrat utvecklingen enormt. Då hade padeln, precis som de flesta andra sporter, hamnat i knäna på politiker och då befarar jag att inte särskilt mycket hade hänt.
Nu blev det lätt för entreprenörer att räkna plus och minus och komma fram till att det vore en utmärkt idé att dra igång ett padelcenter.
Och när entreprenörerna såg att varje nybyggd padelbana bara skapade nya padelspelare så var lavinen igång.
För en lavin är exakt vad det är. Så sent som 2017 var det fortfarande en så pass stor nyhet när det byggdes centers att det renderade en artikel på Padelfeber. Men det fick jag snabbt lägga ner. Det byggdes nämligen alldeles för många för det, i en för hög takt. Till sist fanns inget nyhetsvärde kvar. Nu krävs det något i hästväg för att Padelfeber ska skriva om nyetableringar: som att padeln flyttar in i Globen…
I sammanhanget måste faktiskt nämna coronapandemin. Detta virus som snabbt spreds över världen och som lamslog många sektorer. Det finns väldigt många förlorare i coronans spår – men det finns faktiskt vinnare också.
En sådan är padeln. 2020 är ett rekordår för sporten på alla sätt och det stora skälet är faktiskt pandemin. Helt plötsligt hade Sverige en armé av permitterade anställda som plötsligt hade mycket tid över men lite att göra. Samtidigt tilläts padelhallarna ha öppet – vilket blev en enkel ekvation.
Vi fick helt enkelt ännu en padelfeber i Sverige – den största hittills.
Samtidigt stod alla våra mässor och större arenor tomma, vilket fick några smarta personer att tänka kreativt.
Padelbanor ställdes upp i Malmö Arena. Även Gothia Towers och Svenska Mässan i Göteborg förvandlades till en padeldome.
Och till sist var det några som tänkte störst och bäst och därmed lyckades göra självaste Globen till padelcenter. Och även om det bara är på lånad tid så går det omöjligt att underskatta symbolvärdet i detta.
Dags för perspektiv igen. Jag minns när vi drog igång padel i Luleå 2014 och hur vi tack vare en PR-kupp som inkluderade Måns Zelmerlöw lyckades få några få i stan att lära sig att padel inte hade med kanoter att göra.
I dag finns det nog få svenskar som saknar den kunskapen.
När jag ser bilder från banorna i Globen tänker jag på Leornard Cohens ord: ”First we take Manhattan – then we take Berlin”.
Men om padeln nu har intagit Globen, vad finns det då kvar att erövra?
Riksidrottsförbundet, kanske.
Det där var lite hånfullt skrivet, faktiskt. Och självklart finns en stor resa kvar för padeln att göra. För det är det som känns så hisnande, vi är ännu bara och skrapar på ytan på en sport som kan bli exakt hur stor som helst.
Johan Håkansson
