Vi bjöds på två matcher. En bra – och en magnifik. Och slutsegrarna blev de regerande svenska mästarna, både på dam- och herrsidan. Precis som Padelfeber tippade.
Men det är ju knappast det viktigaste en sån här dag.
Det viktiga var att svensk padel är väldigt bra nu och att hela svenska folket fick chansen att se hur underhållande och underbar sporten är när den utförs på den här nivån.
Ett stort beröm till Andréas Johansson som var biljant som bisittare. Dessutom var Chris Härenstam bättre än jag hade befarat. Skämskudden fick ligga tämligen orörd i TV-soffan.
SVT har nu visat padel live för första gången och efter det här har jag svårt att tro att det blir den sista. Alla fick se att det här är en lysande TV-sport och att underhållningsvärdet spöar skiten ur de allra flesta racketsporter.
Matcherna då?
Dammatchen var väldigt välspelad, men blev aldrig spännande.
I dammatchen fick vi redan vid andra poängen se en av de bästa dueller jag någonsin sett mellan två svenska damlag. Jag vet inte hur många gånger bollen var över nätet – men det måste ha varit minst 50. Till slut vann Baharak Soleymani och Antonette Andersson den med en nätrullare ut ur buren.
Sedan blev det inte mycket till spänning. Bra spel – absolut – men Soleymani var för stark och Andersson för säker för att Billie Gajic och Åsa Eriksson på allvar skulle kunna skapa spänning.
Herrmatchen, däremot, hade det gått att skriva väldigt mycket om.
Pierre Bonfré sekunderna efter segern. Jodå, han ser ganska nöjd ut.
Den var så bra och underhållande att jag tror att även vi padelfanatiker satt och jublade över duellerna vi fick se. Och de som inte sett padel förut måste ha undrat vad tusan det var som hände. Exakt det jag hade hoppats på på förhand: att spelarna lyckades bjuda på grym show mitt i allvaret. Givetvis ville båda lagen vinna – men inte på bekostnad av underhållningen. Alla fattade vad deras viktigaste uppgift den här dagen var.
Det dröjde inte länge innan vi fick se Windahl springa ut ur buren och backhandsmasha bollen in genom dörren och sedan ut över väggen. Det är sånt som Christian och Sanyo brukar ägna sig åt. Men att se en svensk spelare göra detta, i direktsänd TV, var så underbart att man nästan började gråta.
Vi fick se Calle Knutsson på Paquito-style rädda ett svårt läge genom att snärta bollen bakom ryggen via egen bakvägg till andra sidan. Och så några backhandknackar ut ur buren på det.
Tack för detta, grabbar. Jag tror inte ni fattar hur mycket ni har gjort för svensk padel och dess framtid.
Windahl, ja. Han var så bra som forehandspelare att jag började undra om det rent av är hans framtid. Länge ägde han banan och från den positionen kan han skapa så mycket med sin känsliga backhandvolley och tyngd.
Men till sist stod de ändå där som segrare, Pierre Bonfré och Viktor Stjern. De startade tungt, men som de gjort så många gånger tidigare, bet de sig kvar och tuggade sig in i matchen – och när set och matcher ska avgöras är de alltid som bäst.
Av tidsskäl avgjordes matchen med ett supertiebreak och där kändes det som om PDL-mästarna aldrig skulle vika ner sig.
De vann till sist klart med 10-4 och får väl nu gälla som favoriter på det SM som vi alla hoppas ska bli av trots allt till hösten.
Men om vi lämnar resultaten och höjer blicken en aning så är det oerhört spännande att se vad den här dagen kommer att få för betydelse för sporten i Sverige.
För det här var en dag som vi alla kan vara stolta över: spelarna, förbundet och alla vi andra som älskar padel.
När jag tänker efter har jag nog aldrig varit stoltare över svensk padel.
Johan Håkansson
