Det har hänt flera gånger att glasrutor i Sverige exploderat. Några gånger med skador som följd. Exakt hur ofta det hänt vet ingen, eftersom det inte följs upp och mig veterligen har inte hallägare någon skyldighet att rapportera sådant.
Vilket är synd – eftersom vi då inte får någon klar bild av hur stort problem detta är.
Jonas Fahlman i Skellefteå beskriver själv att det inte var en märkvärdig smäll in i glaset, snarare en helt vanlig situation som händer varje padelmatch. Ändå exploderade glaset och skar upp hans ben allvarligt. Om det såret hade hamnat på ett mer vitalt ställe är det mycket möjligt att Fahlman bara blivit 47 år.
Jag vet att bilderna som Padelfeber publicerade var otäcka. Och det var ett medvetet val att ändå göra det, just för att vi alla ska förstå allvaret i detta och vilka fruktansvärda skador som kan uppstå. Om någon tog anstöt ber jag om ursäkt – men det var faktiskt med ett gott syfte.
När Fahlman berättade sin historia kom jag att tänka på de samtal jag haft i ämnet med min vän Fredrik Lindh från Båstad. Han var en av innovatörerna inom svensk padel och har själv arbetat med att sälja banor. Lindh ville, efter att stjärnan Paquito skadat sig på liknande sätt, få mig att förstå att banorna i Sverige står utom kontroll och att det bara är en tidsfråga innan vi får vårt första dödsfall.
De samtalen slutade med att han skrev en viktig debattartikel för Padelfeber.
Det Lindh främst var ute efter var att kunskapen om banor, material och underhåll generellt är låg i Sverige och att sporten helt gått under radarn. Det finns inga krav och ingen tillsyn. Han efterlyste ett regelverk och att alla banor måste inspekteras av oberoende part.
Efter Jonas Fahlmans skada känner jag att ämnet verkligen är angeläget.
Ska svensk padel ta tag i den här frågan på största allvar – eller måste verkligen någon dö först?
Exakt vad som var orsaken till att just detta glas som skadade Jonas Fahlman exploderade går inte att veta. Det kan ha varit ett defekt glas, eller något annat. Och min poäng är absolut inte att peka finger mot någon.
Däremot är jag själv en passionerad padelspelare och gissar att jag delar följande önskan med alla andra som spelar padel:
De olyckor som går att undvika ska också undvikas.
Och om jag hade varit hallägare skulle jag definitivt velat känna att jag haft kontroll på mina banor och gjort vad som stått i min makt för att något riktigt allvarligt skulle hända i just min hall.
Alla hallägare bör även tänka tanken att detta faktiskt kan hända. Och vad finns det för förberedeser då? Varje hall borde ha ett första hjälpen-kit och kanske enklare instruktioner vad man bör fokusera på om olyckan är framme.
Jonas Fahlman är nu tillbaka på padelbanan, vilket verkligen gläder mig, men han har också en önskan: att en del av vinsterna som görs används för spelarnas säkerhet.
Jag tycker inte att det är för mycket begärt. Det känns som ett rimligt krav som vi spelare kan ställa på alla hallägare: att de verkligen gör vad de kan för att försäkra sig om att en olycka inte ska inträffa. Det kan ske med ökad kunskap och regelbundna inspektioner.
Fredrik Lindhs förslag att det ställs krav på oberoende inspektioner är inte dum.
Det allra viktigaste är ändå att dessa olyckor kommer fram. Att tysta ner och sopa under mattan är nog det dummaste vi kan göra.
Avslutningsvis: alla vi spelare har också ett ansvar. Behandla glasen med respekt. Hoppa inte in i dem helt i onödan – och ge fan i att slå och sparka i glasen.
Johan Håkansson
