Under mina vistelser på den spanska solkusten har jag identifierat en kulturkrock. Jag har noterat att när jag spelar padel där, med och mot spanjorer, så sticker jag ofta ut med min utrustning och klädsel. Jag har padelshorts med WPT-logga, en handfull olika funktionströjor av märken från padelvärlden. Och tillhörande svettband förstås. För att inte glömma uppvärmningsoverallen från ett känt padelmärke.
Jag blir nog dessutom uppfattad som boll-snobb, dvs öppnar gärna ett nytt bollrör fastän spanjorerna kommer med bollar som bara är spelade med 2-3 gånger. Eller 4-5.
När jag nu ligger hemma sjuk med mycket tid att fundera, har jag kommit fram till detta:
Padel i Spanien är vad innebandyn är i Sverige. Man får motion, det är socialt och kul.
Padel i Sverige är vad julafton är för en nioåring. Man börjar längta flera dagar innan (och i brist på annat passar man på att linda om sitt racket samt undersöker om det är något padelklipp på youtube man ännu inte sett).
Låt mig utveckla: för några år sedan spelade jag innebandy en kväll i veckan med andra gubbar. Bra motion och det var kul. Men… jag spelade i ett par shorts, en T-shirt och ett par gympadojor. Jag hade en innebandyklubba (kommer inte ens ihåg vilket märke det var) och jag la sammanlagt 0 minuter på att läsa på internet om de senaste modellerna av klubbor, skor och bollar. Jag hade förstås inte heller någon ambition att ”se hur bra jag kan bli” eller att söka efter möjligheter att träna innebandy.
Det är precis så många spanjorer ser på sin padel, enligt min teori. Vilket förklarar varför de kommer tio minuter sent, tar en espresso trots sen ankomst och sedan gräver fram några udda bollar i botten på väskan - som är av årsmodell 2009.
Hade det dykt upp en ny kille (från… eh, Spanien) på torsdagsinnebandyn, iklädd full mundering såsom enbart en sponsrad elitsatsande innebandyspelare skulle ha... lägg också till att den nya killen är en bit över 45 år… så skulle man undra. Milt uttryckt.
När denne person sedan drar igång med en uppvärmningsritual speciellt riktad till innebandyspelare som vederbörande hittat instruktionsvideo på vid otaliga timmars innebandysurfande. Ja, då tror jag snacket går.
Förresten, det är påfallande många spanjorer som vet vad jag heter på min lokala padelhall. Men det är för att jag är trevlig och har en vacker bandeja, gissar jag…
Jag säger inte alls att Spanien har en sundare syn på padel än vad vi har i Sverige. Jag säger bara att synen på sin padel kan krocka mellan länderna.
Min kompis Jocke sa så här: ”Jag spelar padel bara en gång i veckan och när jag väl spelar vill jag inte köra på gamla, mjuka, bollar”.
Fullt förståeligt.
Vad hände med min innebandy på torsdagar? Jo, när padeln kom in i mitt liv blev innebandyn snabbt tråkigare. Ju mer padel jag spelade, desto mindre blev lusten att spela innebandy.
Ola Axelsson
