2019 har allt mer utkristalliserat sig som den galna säsongen. Åtminstone på herrsidan. Bland damerna är det allt som oftast ordning och reda och de väntade lagen som går fram, även om vi också där ser att det börjar röra på sig.
Men herrklassen har ju blivit rena tivolit. Där känns det som om precis vad som helst kan hända – och ofta är det precis vad som händer också. Skrällar avlöser varandra och så fort vi tror att vi har koll på ett lag faller det ihop.
Säsongen började ju logiskt med att världsettorna Maxi Sanchez och Sanyo Gutierrez dominerade kraftigt och verkligen befäste sin position. Samtidigt tydde allt mer på att legendarerna Bela och Lima inte riktigt höll längre. De föll tungt i tävling efter tävling, vilket naggade hårt på Belas ikonstatus. I stället blev den stora utmanaren om tronen det nyskapade laget Paquito och Lebron.
När Bela och Lima skakade om padelvärlden genom att splittras innebar det en dominoeffekt med en rad splittrade par och nya konstellationer.
Det tror jag är en av de starka orsaker till att världspadeln just nu är lite av en rysk roulette. De väntade topparen har ännu inte hittat helt rätt och är långt ifrån färdiga. De har alla fantastiska toppar, men inget lag har klarat att hålla jämnheten. Lagen kunde dessutom storma fram utan att ha hunnit bli scoutade - men för varje tävling avslöjas små brister som kan utnyttjas.
Juan Lebron och Paquito Navarro dominerade stort - men har tappat sitt flyt.
Paquito och Lebron såg snudd på ostoppbara ut i somras, med en peak i Båstad, men har blivit allt mer mänskliga.
Samtidigt har vi den obegripliga svackan för Maxi och Sanyo där världsettorna knappt vann en match på flera tävlingar. I Båstad kom det verkliga bottennappet när de förlorade mot det kvallag som Calle Knutsson pressade så hårt.
Allt det här har gjort att det uppstått ett mentalt tomrum. Vem ska man frukta i dag? Vem förtjänar respekten? Unga spelare och lag som länge fått kämpa för varje omgång ser chansen och tar den.
I Mijas var det det relativt okända paret Jorge Nieto Ruiz och Javier Rico Dasi som skrällde till och gick hela vägen till final.
Och det är ungefär så det känns. Du ser en lottning inför en tävling och inser att det kan gå precis hur som helst. Stora elefanter kommer att falla. Och det är något helt nytt på den största padelscenen, som i alla år varit väldigt förutsägbar. De bästa går fram – punkt. Men det är en ny tid nu.
I Mijas var det följande fyra lag som tog sig till semifinal:
✅Paquito Navarro/Juan Lebron
✅Ale Galan/Pablo Lima
✅Jorge Nieto Ruiz/Javier Rico Dasi
✅Martin Pineiro/Alejandro Ruiz
Javier Rico Dasi - sensationell finalist i Mijas.
I Madrid blir det fyra helt andra lag som som får spela spela semi.
✅Augustin Tapia/Fernando Belasteguin
✅Javier Ruiz/Uri Botello
✅Ramiro Moyano/Juan Belluati
Javi Ruiz och Uri Botello har nått semifinal i Madrid.
I skrivande stund återstår mötet mellan Maxi/Sanyo och Silingo/Allemandi. Men det spelar ingen roll vilket par som vinner – eftersom inget av lagen var i semi senast.
Samtidigt som det är roligt som tusan att padeln blivit så öppen och svårtippad skulle det vara oerhört intressant att höra de bästa coacherna filosofera över anledningen.
För så enkelt som att ”padeln blir bättre” är det inte. Det blir den såklart – också. Och flera äldre spelare som Lamperti och Cristian Gutierrez börjar få svårt att hänga med. Men att så många spelare samtidigt skulle få ett jättelyft tror jag inte på. Spelare som Belluati, Silingo, Allemandi, Botello och så vidare har inte räckt till tidigare. Nu gör de det och anledningen är nog i första hand den stora oreda som ännu råder i padelvärlden.
I Madrid har det äntligen lossnat för Bela och hans nya partner Tapia. Kan de bli det lag som nu sätter sig i förarsätet och lyckas rada upp flera stora resultat efter varandra?
Kanske. Men ingen vet.
Har Sanyo och Maxi återfått formen och återställer stabiliteten?
Kanske. Men ingen vet.
Kommer Paquito och Lebron att vinna titlar igen – eller kommer allt sluta i en stor implodering?
Ja, ingen vet det heller.
Den galna säsongen 2019 går ingen säker. Ingenting är självklart. Och på många sätt är det roligare än någonsin.
Johan Håkansson
