I somras fyllde Bela 40 år. Att i det läget bestämma sig för att för första gången i karriären gå över till forehandsidan var minst sagt modigt.
Han sjössatte projektet ”Bela 2.0” - och det var ingen liten omställning han skulle genomföra.
Modigt. Men var det smart? Eller dumt? Kanske rent av galet?
Nej, Bela hade exakt koll på läget. Han kände nog att han inte längre hängde med som backhandspelare i konkurrens mot den nya generationen. Spelare som Paquito, Galan och så vidare var helt enkelt för snabba och starka.
Bela tog det radikala beslutet att sparka Pablo Lima, av många ansedd som världens bästa i den positionen. Hur många hade haft styrkan nog att göra det?
I stället kallade han in blott 20-årige Augustin Tapia.
Jag har skrivit det förut. Jag tror att Bela gjorde det här för att han helt enkelt ser sig själv i Tapia, som mycket väl kan vara den största talang padeln sett sedan Bela själv slog igenom och blev världsetta som 21-åring.
Vilket slut på en karriär att få lotsa den juvelen rätt i karriären och helt enkelt göra honom bäst i världen.
Kungen och arvtagaren i en segerkram som säger det mesta.
Men skulle det gå?
Premiären i Mijas var både nervig och rostig. Det blev en imponerande seger över Silingo och Allemandi innan det tog tvärstopp mot Pineiro och Ruiz.
Olyckskorparna kraxade i var och varannat träd. Nej, Bela är slut. Det här kommer att bli smärtsamt att följa.
Så gick ytterligare några veckor. Bela fick träna mer och av allt att döma riktigt hårt. När det var dags för Madrid var han redo.
Men bara för att ge en liten bild av läget när Bela och Tapia gick in i den här turneringen kan jag påminna om en omröstning Padelfeber gjorde inför mötet i den andra omgången mot Paquito och Lebron. Endast 19 procent av de som röstade trodde på seger för Bela och Tapia.
Jag gissar att det ganska väl speglar vad padelvärlden trodde i stort.
Men Tapia och Bela avfärdade Paquito och Lebron i två raka set och sedan var en ostoppbar maskin igång.
Kvartsfinal mot Stupa och Mati Diaz: 2-0 i set.
Semifinal mot Ruiz och Botello: 2-0 i set.
Final mot värlsettorna Maxi och Sanyo: 2-0 i set.
När matchbollen var vunnen var det en djupt rörd Fernando Belasteguin. Jodå, det kom några tårar både hos honom och Tapia och personligen tror jag att han värdesätter det här oerhört högt, rent av som bland det största han någonsin åstadkommit i sin smått löjligt framgångsrika karriär.
Att få se mannen som vunnit allt, som varit världsetta i 16 raka år, stå där med gråtsprängda ögon och känna den tacksamheten var helt enkelt vackert.
Bela vill mycket med det här projekt. Han gör det självklart för sig själv. Men lika mycket för Tapia och för argentisk padel, som allt mer börjar stötas ut av den nya generationen spanjorer. Bela vill helt enkelt se en argentisk arvinge till tronen och det är han själv som ska sätta honom där.
Att det bara tog Bela och Tapia två turneringar att spöa hela världseliten är faktiskt djupt imponerande. Jag hade trott att vi kanske rent av skulle få vänta tills nästa säsong – men som sagt: Bela hade full kontroll på vad han gjorde. Han visste att det här skulle bli succé – bara han får vara skadefri.
Äntligen fick Augustin Tapia visa hela världen exakt hur bra han är. Vi har kunnat skymta det stundtals, men resultaten har uteblivit på grund av skador och för svaga partners. Nu har han rätt uppbackning och då flyger fågeln ståtligt och vackert.
Madrid var hans första titel på WPT – men långt ifrån den sista. Och är det någon som nu tvivlar på att Tapia en dag är nummer 1?
Tapia är redan en spelare alla försöker undvika.
Tapia har redan blivit ett sådant monster att moståndarna helt enkelt spelar för att undvika honom.
I finalen var det uppenbart att Sanyo och Maxi tänkte plåga 40-åringen. Det såg ut att vara rätt melodi, de fick ett break, men det gav samtidigt ”The mastermind” Bela tillfälle att kontrollera tillställningen.
Och då brukar det gå som det gick i dag.
Bela hittar en väg ut.
Ana Catarina Nogueria och Paula Josemaria Martin tog sin första titel.
Måste också skriva om damfinalen. Det var nämligen historia som skrevs där.
För första gången vann Portugal en WPT-titel och det lär betyda massor för det landets padelsatsning.
Portugal är det land som verkligen jobbat stenhårt för att närma sig giganterna Spanien och Argentina. Landet har byggt upp ett starkt förbund som lyckats anställa en rad personer och som har råd att ge sina spelare bästa tänkbara uppbackning.
På herrsidan har några spelare närmat sig toppen – men på damsidan är man redan framme.
Ana Catarina Nogueira heter hon som blev historisk och det går bara att älska det paret.
Nogueria är tryggheten själv. Fysisk, lugn och säker. Hennes partner, Paula Josemaria Martin, är raka motsatsen: yvig, vild, superbegåvad och avig. Tillsammans är de ljuvliga att beskåda.
Även det laget vann alltså sin första titel – men det kommer att bli fler.
Johan Håkansson
