Simon Vasquez och Daniel Windahl förlorade med minsta möjliga marginal: 6-7 i avgörande set. Det var mest synd för att en seger hade suttit riktigt fint självförtroendemässigt. En vinst hade gjort den närmaste tiden roligare. Men i stort spelar det faktiskt ingen större roll.
Vasquez och Windahl har bestämt sig för att göra vad de kan för att nå världstoppen och då är det ett berg att bestiga. Ett Mount Everest. Och de har faktiskt precis börjat att klättra.
Jag intervjuade Vasquez i går och det var första gången jag kände att han verkligen fullt ut förstod. Att den padel som spelas på WPT-kvalen på småblåsiga utebanor är något helt annat än inomhuspadel i perfekta hallar i Sverige.
Här hemma är Vasquez och Windahl kungar. Deras hårda, aggressiva padel med små marginaler räcker här. Ingen klarar att stå emot den.
Men att överföra det spelet till spanska förhållanden går inte. Där blir lobbarna högre och bättre, motståndet är bollsäkrare och lockelsen att gå för avgöranden för tidigt innebär alltid ett förlorande spel i längden.
Det innebär att Windahl och Vasquez helt enkelt måste lära sig ett nytt sätt att spela – och det måste såklart få ta tid. Vasquez måste lära sig att försvara tålmodigt, varierat och med precision. Windahl måste förbättra sina slag på höga lobbar, bollar som han åtta av tio smashar ut i Sverige. Felprocenten måste bli betydligt lägre. Ja, det finns egentligen hur mycket som helst att peka på.
Windahl och Vasquez har ändå bestämt sig för att göra resan, de har lämnat perrongen och den här insatsen var ändå enormt mycket bättre än deras försök på en blåsig bana i Alicante förra året. Så det går åt rätt håll. Men vi måste komma ihåg att de ska lära sig spela ett spel och göra det bättre än motståndare som gjort detta hela sina padelliv.
Det är inte lätt. Och att förbättra det här spelet i Sverige är i princip omöjligt. Det som krävs är läger i Spanien, tävlingar i Spanien, bittra förluster i Spanien. Att sakta men säkert härdas, bredda sitt spel, lära sig trixen och de taktiska dragen under stressade former.
Stressade former? Ja, bara en sån sak som att Simon Vasquez servade två gånger i rad i det avgörande tiebreaket visade tydligt att det var en ovan och tuff situation. Men lärorik – det kan ni vara alldeles lugna för att den var.
Jag hoppas att Simon och Danne inte låter sig nedslås för mycket av den här förlusten. Jag förstår om de känner en press på sig här hemifrån att lyckas och visa resultat, men vi måste alla inse hur verkligheten ser ut. Segrarna kommer, bara vi har tålamod.
Det är bara att ta med sig den här lektionen och dra rätt lärdomar av den.
Även Calle Knutsson åkte ut direkt i kvalet tillsammans med sin spanska partner Borja Lopez Vidal. Det blev 6-4, 6-0 och det var egentligen inget att snacka om. Calle och Borja var tämligen chanslösa.
Kanske hårt att döma efter en enda match, men min känsla var att Borja inte riktigt duger som partner åt Calle. De har precis parat ihop, men om Calle vill nå de mål han har bör han nog hitta en vassare forehandspelare.
Slutligen: Knutsson, Windahl och Vasquez är pionjärer. Det de gör nu gör de för hela den svenska padeln. Jag hoppas de tar så många steg som bara är möjligt, och det är just dessa spelare som kommer att bana väg för de spelare som kommer sen.
För ni kan vara helt säkra på att de kommer.
Johan Håkansson
