Efter en räkmackeplanering utan dess like ankom jag till min utbytesstuderande barndomspolares lägenhet i München på Fredag kväll. Min ordinarie radarviking och nyligen korad världsmästare i crossminton (chapeau!) var otillgänglig i helgen. Istället skulle jag nu bilda par med den meriterade tyske landslagsspelaren och svensk-bekantingen Fabian Schmidt, som precis tävlat ihop med vår egen Calle i EuroAmerica Cup. Padeläventyr igen, en vecka kvar innan semestern, final i Wimbledon mellan mina två favoritspelare (jesus, vilken match det blev!); det fanns mycket att vara taggad inför.
Spelplats var idylliska lilla Geretsrieds multisport-arena med allt från tennis och padel både inne och ute, samt padbol (fotbolls-padel) och inne-fotboll. Precis som under de tidigare gångerna jag och Per tävlat i Deutschland var det mulet och den här gången hängde regnet ordentligt löst i den sydtyska luften. Efter att vi promenerat igenom vårt gruppspel tog vi oss sedan till en föga oväntad finaldrabbning mot Tysklands etta, tillika dessa krönikors anti-hjälte, Darek Nowicki, även denna gång i par med VM-deltagaren Oliver Schwörer.
Vi hann precis bolla in utomhus, innan ösregnet sedan tvingade in oss i den gemytliga trä-hallen. Fördel för svensken? Eller skulle detta gynna stor-smashande Schwörer mer än någon annan? Jag, som precis börjat hitta gnetet i kastvindarna och Fabian, som verkligen hittat höjden i lobbarna visste att det i vilket fall bara var att gilla läget. Extra roligt var hur som helst att vi alla 4 kommit överens om att säga ja till Nowickis förlsag om att spela bäst av fem set i finalen. Det vankades ju trots allt Wimbledon final!
Första set gick utan break, där vi till slut, något oförtjänt, knep det i tiebreak. I andra set slarvade vi bort en 5-2-ledning men lyckades ändå ro hem även det med 7-6. En vanlig match hade vid detta lag varit vunnen och säkerligen började just liknande tankar smyga sig in i våra kranier. 48-årige Darek såg piggare ut än på inbollningen, samtidigt som jag själv började näta några bandejas i rad. Långe Fabians kick från backhandsidan började bita allt sämre, i takt med att S-bollarna blev fluffigare och fluffigare: förlust 3-6. Vi lyckades dock få till ett episkt break i mitten på fjärde, samtidigt som Schwörer fick kramp-känningar i höger lår. Trots breakboll när vi servade för matchen kunde vi hålla nerverna i styr och sedan titulera oss Bavarian Open Champions. Resultat: 7-6(2), 7-6(3), 3-6, 6-4.
Den tappra publiken och alla involverade var eniga om att det med tyska padelmått mätt var en högklassig final de fått bevittna. För min egen del var det förutom segerns sötma en speciellt tillfredsställande känsla av att äntligen ha erhållit min revansch.
Även om alla fyra visade tendenser av typiska vinnarskallar, så slogs jag av en anmärkningsvärt nådig atmosfär under hela turneringen. I finalen slog vi ’’give me 5’’ med motståndarna innan varje sidbyte och efteråt tog vi oss en Russe (50% weissbier 50% citronlemonad) tillsammans i baren. I den fyra timmar långa bilresan hem till Frankfurt filosoferade sedan jag och min vän Nowicki om allt från Bundesligatennis på 80-talet, till FIP vs. EPA, till legenderna Bobby & Pålles ’’sista’’ dans, till hur sporten ska ta fart i Tyskland som i Sverige (Darek är själv en eldsjäl i både förbundet och spindeln i nätet i privata anläggningsprojekt), med mycket mera.
Rivaler i buren, absolut. Men fair play, schysst stämning och gött snack utanför banan. Padel förbrödrar!
Filip Svensson
