SM är över för denna gång. Många borde känna stor stolthet i dag. Arrangörer, domare, spelare – och även publik.
Det här var en underbar manifestation över var svensk padel befinner sig just nu – ändå är jag ganska säker på att tävlingen kommer att bli ihågkommen för en enda match.
Herrfinalen.
Ja, jag tror att vi om tio år fortfarande kommer att säga ungefär så här: ”SM 2019? Jaja, det var ju då det var den där sanslösa finalen”.
Dramatik känns nästan som ett underord i sammanhanget. Finalen innehöll allt. Inklusive avbrott för skada, trötthet och rena psyksammanbrottet.
Först och främst: det här var länge, länge Anton Andersson och Pablo Figueroas tävling. Jag var själv nyfiken på vilken version av paret vi skulle få se här på Padel Crew, och det visade sig att det blev den allra vackraste versionen. Ända fram till 1-0 och 5-4 i andra set av finalen, vill säga. Så långt var de tävlingens klart bästa par. Jag undrar om jag någon gång sett Anton så samlad, fokuserad – och dödlig. Han spelade helt enkelt fantastiskt.
I det läget var nog alla helt säkra på att göteborgarna Pierre Bonfré och Viktor Stjern skulle få uppleva sin tredje raka finalförlust på ett SM. Stackarna. Men det var åtminstone två som vägrade tro på det. De själva. Och givetvis deras coach Henrik Söderberg.
Två lyckliga segrare rasar ihop på banan av lättnad.
Om vi ska försöka hitta detta pars storhet så såg vi det just här. Förmågan att explodera i rätt lägen. Och, faktiskt, sno matcher de inte förtjänar att vinna.
Bonfré och Stjern hade inte varit nära att bryta motståndarnas serve på hela matchen, men när alla livlinor utom en var borta lyckades de med uppgiften.
Det är väldigt imponerande.
Samma sak att de lyckades vinna setet i tiebreak.
Men som de flesta av er redan vet hade ju dramat bara börjat då. Sista setet var ju bortom det normala. Bortom det fattbara.
Efter en rad dramatiska game och många högklassiga bollar var vi ändå framme vid avgörandet. Vid 5-4 var det Bonfé och Stjerns tur att serva för matchen. Och efter tre raka vinnande volleys var de framme vid 40-0 och tre matchbollar.
Då hände det som kan hända i idrott. En spelare tappade det helt.
- Ja, det var helt surrealistiskt. Jag skakade i hela kroppen. Jag vågade knappt slå på bollen, sa Viktor Stjern efteråt.
- Det var som om jag var med i en film. Jag såg allt utifrån och var liksom en skådespelare. Jag har nog aldrig varit med om något liknande.
De tre matchbollarna var snabbt borta. Gamet också. Och även nästa game.
I det läget mådde jag nästan lite illa.
Jag insåg att jag kommer att tycka betydligt mer synd om det lag som förlorar än känna glädje för det lag som vinner.
Jag började tänka på hur Stjern och Bonfré skulle lyckas resa sig mentalt om de förlorade sin tredje raka SM-final på just detta sätt. Hur går man vidare, liksom?
Att i det läget hitta tro och energi till att resa sig ännu en gång är så imponerande. Visst, det var fler spelare på banan som var nervösa och trötta i det läget. Men ändå.
Anton Andersson var finalens kung i nästan en hel match. Han och Pablo Figueroa förtjänade guldet - men nådde inte riktigt ända fram.
De tvingade fram ännu ett tiebreak, där de flög fram till 6-1 och då kunde väl ändå ingenting gå fel. Men efter två direkt usla servereturer insåg man att om det någon gång ska gå att tappa fem matchbollar så är det väl i just den här galna matchen.
Men den tredje matchbollen förvaltades och när båda spelarna valde att bara lägga sig ner på plats på gräset sa det ganska mycket om vilken enorm urladdning, både fysisk och psykisk, som det här var.
Och vi måste även måla hela bilden här. Ta in vilken resa Viktor Stjern hade fram till finalen. Hans allvarliga skada och alla rehabpass för att lyckas ta sig tillbaka till just SM.
Han hade inte spelat en tävling på tre månader och kunde inte heller smasha på hela turneringen. Något som motståndarna försökte utnyttja, men som han hela tiden hittade motdrag till.
Jag förstår att han grät. Av lycka och av lättnad.
- Jag tror faktiskt inte att jag gråtit tidigare i mitt liv. Men nu är det glädjetårar, sa han.
Vi trodde att herrklassen var vidöppen, men den visade sig bli väldigt förutsägbar. De seedade lagen gick fram. Samma padel som räntat tidigare firade framgång även i år och skrällarna var få, eller i stort sett obefintliga.
Att Jonas Björkman och Simon Vasquez räddade en matchboll och vann sin kvart över André Schlyter och Christoffer Persson var lite överraskande, men ingen skräll, och faktiskt riktigt roligt för tävlingen.
Det var också skoj att se Björkmans glädje. Det var nästan som om han hade vunnit en kvart i Wimbledon.
Jonas Björkman och Simon Vasqez stod för en liten skräll i kvartsfinalen och förgyllde tävlingen.
Damklassen.
I en sån här krönika tänker jag såklart hylla Baharak Soleymani – men tänkte först skriva några rader om hennes partner.
Antonette Andersson har hunnit fylla 46 år. Hon har spelat alla SM-finaler som genomförts på damsidan, hon blev nu historisk genom att bli först att vinna tre guld, men framför allt – hon fortsätter bara att utvecklas.
Anto borde vara en stor inspiration för oss alla. Det går att bli bättre långt upp i åldrarna, det går alltid att hitta saker att slipa på och förbättra. I takt med att motståndet har blivit yngre och bättre har Anto på något märkligt sätt också blivit det.
För tredje gången fick Antonette Andersson lyfta SM-bucklan, vilket gör henne historisk. För Baharak Soleymani var det första gången.
Hon är dessutom en fantastisk människa och en underbar ambassadör för sporten och jag unnar henne många framgångsrika år till som padelspelare.
Med det sagt går jag in på helgens absolut största glädjeämne. Första gången jag såg Baharak Soleymani spela padel var ungefär 1,5 år sedan. Den utveckling hon har haft sedan dess är smått ofattbar. Hon har jobbat hårt – och hon har framför allt lyssnat. Ödmjukt har hon sugit åt sig all kunskap som har delats ut av coacher och det vi ser nu är faktiskt internationellt gångbar padel.
Det som gläder mig mest är att se hur hon nu vågar släppa bak riktigt svåra volleys och bandejas för att sedan gräva upp dem nära marken. Det är försvarsspel på en ny nivå i svensk dampadel.
Anto och Barre visade också att de, precis som väntat, var ett helt nummer större än de tre övriga semiseedade lagen.
Sedan var det ett glapp neråt, men ändå väldigt glädjande och imponerande att se 17-åringarna Amanda Girdo och Hanna Knutsson som faktiskt gav Matilda Hamlin och Ajla Behram en rejäl match.
Rent generellt oerhört glädjande att se flera unga tjejer som var med och som tog för sig. I flera år har vi längtat efter er, nu är ni här och ni är hjärtligt välkomna. Framtiden tillhör er.
Billie Gajic och Anna Åkerberg gjorde en bra turnering och var väl förtjänta av sin finalplats.
Nu ska en EM-trupp tas ut, men det blir inte i dag vilket först var sagt. Förbundskaptenerna Dani Dios och Andréas Johansson har fått hela veckan på sig och det blir onekligen intressant att se vilka spelare som får äran att representera Sverige i Lissabon.
Några spelare stärkte sina aktier i helgen. Några gjorde det inte. Och när jag försökte luska lite hos Dios kunde jag nästan skönja att det kan bli en eller ett par skrällar i uttagningen.
Vi får helt enkelt vänta och se.
SM på Padel Crew var en succé - inte minst publikmässigt. När det var som mest folk var det nog närmare 1 000 åskådare.
Jag vill även passa på att tacka för all feedback som jag och tävlingsansvarige Marcus Eriander har fått för våra spontana liveinspelningar som vi gjorde för att sammanfatta varje tävlingsdag. Det värmer.
Om en dryg månad är det dags för juniorernas SM. Jag längtar dit lika mycket.
Johan Håkansson