Nästa anhalt på den tyska padeltouren för de svenska vikingarna var ett isbjörnskallt Karlsruhe, nere i Baden-Wuerttemberg. Efter två dagars bonding i Frankfurt hade vi även lyckats pricka in två sparringmatcher mot en blandning lokala förmågor och spanska finansmän. Stämningen var på topp och framför allt var vi fulla av revanschlust, efter att ha lottats igen mot tyska ettan Darek Nowicki, som vi haft matchbollar mot senast i Werne.
Inte nog med att vädergudarna busade med oss, när vi kom runt krönet efter den långa promenaden som ledde till tennisklubben insåg vi, till vår stora förvåning, att tävlingen skulle spelas utomhus! Spekulationen om takhöjd kontra Werne försvann genast och vi skattade oss istället lyckliga att underställen letat sig ner i väskorna på något sätt. En optimism, starkt präglad av mantrat ’’nu gillar vi läget’’, infann sig i det svenska lägret, samtidigt som regndropparna började falla från den syd-tyska himmeln.
Kvartsfinalen gick fort, efter att vi krossat ett gäng gladare amatörer i Bayern München-tröjor. Plötsligt stod vi så där på andra sidan nätet från vår nemesis Nowicki. Den här gången hade han slagit ihop sig med Oliver Schörrel, även han tysk landslagsspelare. Vi inledde starkt och fick direkt tennis-orienterade Schörrel ur position i bakplan. Per skötte backhand-krossen starkt mot en sedvanligt bollsnål Nowicki. Vi servade för setet, hade en setboll och borde haft en till efter ett tveksamt Nowicki-domslut (precis som senast). Till slut fick vi ge oss med 5-7 i tiebreak. Oerhört surt! Andra set blev 4-6, efter att Schörrel spelat upp sig och vi inte riktigt lyckades hitta samma kvalitet i lobbarna. Ännu en förlust mot denne silverräv och ännu en match, som vi verkligen kände att vi skulle haft. Werne-parallellerna var slående och déja vu-känslan gjorde det hela ännu lite jobbigare.
Trots detta lyckades vi studsa tillbaks och vinna en brons-match, som vi fått reda på skulle äga rum, först när vi stod och deppade i duschen. På brännet igen, gilla läget – vikingar som vi är gjorde vi precis detta och manövrerade sedan tämligen enkelt ut 2 lokala hjältar – 64 62.
Nu har vi ett silver och ett brons på den här touren. Vi börjar få bra koll på de tyska landslagspelarna och nästa gång råder det inget som helst tvivel om vilken valör medaljen ska ha.
Nu väntar bara en segare bilresa, tillsammans med guldmakaren Nowicki ’’hem’’ till Frankfurt. Snälla, fortsätt ge mig styrka, Per!
Filip Svensson
