Världspadelns bakgård, pre-previa till World Padel Tour. Över 100 lag anmälda, och mångdubbelt fler som inte ens är nära att få plats. Konkurrensen är mördande, talangen flödar och alla vill uppåt. Det är djungelns lag, en savann full av hungriga lejon, en stenhård kamp med massor av känslor.
Vi står i inomhushallen på Padeltron Arena i Alicante. Matcherna skulle ha spelats utomhus men det har öst ner i tre dagar. Värsta ovädret på 80 år i Alicante. Hallen är trång och av tveksam kvalitet. Inte byggd för den här typen av förhållande. Det droppar från taket, det regnar in på banorna och matcherna är intensiva. Mitt i det här, en svensk som blivit spanjor, och en spanjor som håller på att bli svensk.
Vi är ett fåtal svenskar som letat oss ner för att följa Calle Knutsson och hans partner Carlos Peréz Cabeza. Tillsammans gjorde man en imponerande insats i Logrono, där man vann första matchen och tog ett första litet kliv in i världspadeln. Nu nya utmaningar. Vi svenskar får trängas runt banorna, 5 vuxna, 2 barn och en bebis. Men det här får man inte missa.
Första matchen: Calle och Carlos imponerar. Kraftfulla och effektiva äger de nätet och allt ser ut att flyta på bra när man vinner första set. Andra set ser ännu bättre ut, men plötsligt vänder allt. Carlos börjar darra och bränner boll efter boll i nätet. Motståndarna får luft under vingarna, vittrar blod, och vinner andra i tiebreak. I sista set växlar Calle och Carlos upp igen, backhandsspelaren får jobba hårt och ser obekväm ut – 6-3 och seger 2-1.
Hallen är knökfull, regnet tilltar och man blir tvungen att stryka två banor eftersom det regnar in på dem. Calle och Carlos väntar spänt på en ledig bana så att de kan komma igång. Under tiden fortsätter matcherna, intensiva, jämna och i ett brutalt tempo. Det är svårt att förstå vilken nivå det är på spelarna här. Jag pratar lite med Juan, en ung argentisk kille som är tränare på klubben och frågar honom när han är med och spelar på den här nivån. Han konstaterar kallt: ”In another life” och då kan jag ändå med gott samvete konstatera att Juan trots sin ungdom håller en väldigt hög nivå.
Inte lätt att följa matcherna i den knökfulla hallen.
I nästa match är motståndet ännu starkare. Två små spanjorer med ett otroligt tempo och intensitet. De fullständigt flyger fram över banan och lyfter högt från marken när det uppstår lägen att smasha. Matchens profil är Jon Sanz Zalba, snabbt omdöpt till Dracula på läktaren – med rätta. Han är en obehaglig typ, hänsynslös, aggressiv och med en intensiv blick. Efter två hårda set blir det åter ett tredje och avgörande. Där kokar känslorna, Draculas humör är nära på att explodera flera gånger. Bland annat när Calle dömer ut en tveksam boll. Efter intensiva diskussioner och representanter från WPT inne på banan lugnar saker ner sig och man kommer överens om att spela om bollen. Några minuter senare dömer Dracula ut en likadan boll, och han backar inte… Draculas familj piskar upp stämningen ytterligare, men Carlos och Calle svarar med att lyfta sig ytterligare en nivå. Man får ett break och plötsligt står det 0-40 och man har tre matchbollar. Då kommer nerverna igen, Dracula höjer tempot och chansen försvinner. Nu börjar man bli orolig, men Calle håller sig lugn och i egen serve plockar han hem matchen nästan på egen hand.
Vi resor oss från marken i plåtladan, konstaterar att regnet fullständigt öser ner. Plötsligt inser man att allt man har på sig är genomdränkt. Jag konstaterar att jag inte en enda gång under matchens gång på allvar trodde att våra grabbar skulle ta det här, men de fortsätter att hålla huvudet kallt och ta en boll i taget. Carlos blandar magiska räddningar med horribla misstag medans Calle bara fortsätter mala på och lyfter sin partner när det behövs.
Nu är man en match från slutkvalet. Så långt har ingen svensk någonsin nått på en WPT i Spanien. Calle har redan skrivit lite historia och nu står en kille på andra sidan nätet som påminner om världsettan Sanyo en hel del, både till utseende och spelstil.
Det visar sig vara Sanyos kusin. Och precis som i föregående match är det två små spanjorer som rör sig snabbare än bollen. Men dessa killar hetsar inte upp sig. De är målmedvetna och avslappnade, missade bollar eller oturliga studsar ser inte ut att bekymra dem. De skakar av sig allt. Calle och Carlos däremot ser inte lika hungriga ut som i de två första matcherna men hänger ändå med hjälpligt i första set. I andra set ser det avgjort ut och för första gången ser motståndarna ut att slappna av. De käkar en banan och tittar lite lojt på spelet på banan bredvid vid ett sidbyte. Men så händer något. Calle smashar, men från ingenstans räddas den, han hinner fiska upp bollen men inte bättre än att motståndaren får öppet mål, alla tror bollen är avgjord. Alla utom Carlos som dyker upp från ingenstans och petar retfullt in bollen. Publiken står upp och jublar och laget får luft under vingarna.
– ¡El es sueco!, hör jag de utslagna spanjorerna bakom mig säga imponerat. Jag vill rätta dem och berätta att de båda är men språkbarriären hindrar mig. För efter de här tre matcherna tror jag Carlos känner sig minst lika mycket som en representant för vår unga padelnation. Både Carlos och Calle visar hjärta, mod och stolthet. De må va längst i hallen men ändå ser de ut att växa sig större och starkare ju längre turneringen går. Stödet från svenskarna runt banan växer och spanjorerna ansluter sig. Det räcker till en magisk upphämtning och till ett direkt avgörande sista set om att nå slutkvalet. Men här växlar motståndarna upp och avslutar ”svenskarnas” resa.
Grabbarna är säkert besvikna men i slutändan tror jag de är stolta över vad de uträttat och inser att detta egentligen bara är början på deras äventyr. Vi som följt er, vi tackar, bockar och applåderar – vilken uppvisning!
//Gustaf Straht
