Det Robert von Scheele och hans stab har byggt upp kring Vilshäradsveckan är verkligen beundransvärt. En stor sommartävling för alla nivåer som varar i över en vecka är ett genialiskt koncept som definitivt är här för att stanna.
Robert von Scheele har gjort ett fantastiskt jobb med Vilshärad.
Min enda undran är just nu hur Vilshärad ska kunna trumfa detta. Vädret var helt magiskt nästan hela veckan. Vi fick se en äkta världsstjärna på damsidan och massor av fantastisk padel i herrklassen som fick status som WPT-kval.
Lägg till massor av folk som njöt av spelet i solstolar så har vi en komplett padelfest som Sverige ska vårda och vara stolt över.
Världstrean Lucia Sainz spred äkta stjärnglans. Foto: Anders Karlsson/Zportup
Lucia Sainz var självklart en upplevelse att beskåda. Vilken spelare och vilken ära att hon kom till Halmstad. Men det jag faktiskt bär med mig mest från damklassen är den nivå som våra tre svenska stjärnor Sofia Arvidsson, Anna Svedenhov och Antonette Andersson spelade på. De visade exakt varför Sverige gick till semifinal på VM för två år sedan och hur mycket de har utvecklats sedan dess.
Ser vi på herrklassen var det en sak som slog mig: vi svenskar har en hel del att lära när det kommer till utomhuspadel. Anledningen är självklar: våra bästa spelare spelar nästan uteslutande i våra fantastiska inomhushallar, vilket faktiskt gör dem sårbara. Det gör att de skaffar en väldigt offensiv spelstil som till stor del går ut på att slå vinnare.
Utomhuspadel är helt enkelt ett annat djur. På många sätt väldigt mycket svårare. Spelet blir långsammare, duellerna längre och vid lobbar rör sig bollen i vinden på ett helt annat sätt. Flera svenska spelare såg faktiskt ut som bambi på hal is när bollen flyttade sig i sidvinden. Jämför man med de spelare som kom till Vilshärad som har stor vana från utomhuspadel var skillnaden enorm. De vet att det inte går att spela med lika små marginaler och har därför ett bättre strategiskt register. Ute gäller det också att kunna lobba riktigt högt ibland, minst 10-15 meter, vilket också är en träningssak.
Jag studerade särskilt Simon Vasquez som ändå tagit stora steg i sin utveckling av att spela utomhus. All träning i Marbella ger resultat. Ändå har han en bra bit kvar till att nå den nivå han håller inomhus. Det handlar om allt från tålamod, till slagval, till att klara av att hålla precisionen i försvarsspelet även efter fyra-fem elaka slag.
Den svensk som behärskar detta bäst just nu är utan tvekan Calle Knutsson efter sitt år i Granada. Det var kul att Calle och Daniel Windahl fick ställa upp i plate och därmed få nödvändig träning inför WPT-äventyret på onsdag.
Alvaro Vargas och Jose Benavides tog hem Vilshärads herrklass.
En annan reflektion är att det svenska målet att närma sig de bästa länderna i världen bakom Spanien och Argentina verkligen inte blir någon enkel sak. I Vilshärad fick vi se att Frankrike, Holland och Österrike (tre länder Sverige vill vara före) har väldigt bra padellag med spelare som deltid eller heltid bor och spelar i Spanien. Det är där måttstocken ligger. Även om det var ett spanskt par som vann (grattis Jose Benavides och Alvaro Vargas) så var ett franskt lag i final och ett holländskt i semifinal. Ingen svensk nådde så långt, trots spanska partners.
De fyra bästa lagen i Vilshärad får nu äran att spela direktkval till World Padel Tour i Båstad. De lagen ska spela mot fyra lag som kvalificerat sig via ett kval i Spanien och matcherna avgörs på tisdag.
Tennisveckan i Båstad är nu över och lillebror (än så länge) är redo att ta över staden. Padelbanorna har redan börjat byggas på grusbanorna och padelälskarna har redan börjat inta gatorna.
Jag håller alla tummar i världen för att Swedish Padel Open blir lyckat och att det blir en tävling som uppskattas av både spelare, WPT-höjdare och publik.
Men jag är väldigt optimistisk där. Vädret ser ut att hålla i sig och arrangörerna verkar hyfsat harmoniska trots den stress de just nu måste uppleva.
Nu gör vi oss redo för det största svensk padel någonsin har fått uppleva.
Jag hoppas vi ses i Båstad.
Johan Håkansson