Sverige åkte till Warsawa som ganska klara favoriter att vinna gruppen och därmed ta direktplatsen till VM i Paraguay.
Dessutom visade det sig att den på förhand största konkurrenten Österrike kom med ett bedrövligt dåligt lag. Därmed låg vägen öppen. Det enda realistiska hotet var värdnationen Polen.
Den matchen blev en riktig rysare – och i mina ögon är det något som förbundskapten Dani Dios till stor del får ta på sig.
Jag ska försöka förklara varför.
Det handlar om att han valde att i den match som betydde allra mest, mot det svåraste motståndet (Polens förstalag) att för första gången någonsin placera Calle Knutsson i forehandrutan. Dessutom i par med Andres Pålsson som han inte spelat med tidigare bortsett från sporadiska träningspass.
Varför gör man så? Vad är vitsen?
Visst, det är två duktiga spelare, men de har knappast fått schyssta förutsättningar att prestera maximalt i den konstellationen.
Egentligen började hela den konstiga och onödiga situationen med att Daniel Windahl och Calle Knutsson fick ett wild card till World Padel Tour i Båstad. Ett ganska märkligt val, egentligen, eftersom det är Sveriges två bästa backhandspelare. Alltså var någon tvungen att kliva in på den största scenen som finns i en helt ovanlig roll.
Efter lite testande blev det Calle som tog på sig att spela forehand. Och eftersom han inte vill skämma ut sig fullständigt inför hemmapubliken i Båstad har han tränat en del i den rutan senaste veckorna.
Vilket är förståeligt, men samtidigt lite konstigt. VM-kvalet i Polen betydde massor för svensk padel. WPT-äventyret mot världsstjärnorna Lamperti och Mieres är snarast att betrakta som ett jippo. I bästa fall får svenskarna några game.
Men inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att förbundskaptenerna på allvar tänkte att det var en lockande tanke att spela Knutsson i forehandrutan – allra minst i den match som verkligen betydde allt, i öppningsmatchen mot Polen.
Men förbundskapten Dios hittade tydligen argument för den saken under någon dags träning och slängde in det helt oprövade kortet Pålsson/Knutsson med svensk padels närmaste framtid på spel.
Det gick inte bra. Sverige förlorade den matchen, vilket nästan gör mig upprörd. Åtminstone irriterad.
Att använda en ödesmatch till experimentverkstad är helt enkelt ett allt för vågat spel. Visst, testa gärna – men inte i det skarpaste läget. När nerver och press kommer in i bilden är det extra viktigt att känna största möjliga trygghet i det man gör. Nu blev Knutsson nervös och skärrad (gummiarm som det heter på racketspråk), öppningsmatchen förlorades och Sverige hamnade med kniven mot strupen.
Jag kan dessutom tycka att det var ett högt spel att sätta Pierre Bonfré, en av lagets mest orutinerade, i en tredje och helt avgörande match.
Men den uppgiften pallade Bonfré och partnern Anton Andersson. Det är deras imponerande insats under största möjliga press som gör att Sverige ändå får åka till Paraguay i höst. Det var helgens stora hjälteinsats.
Anton Andersson och Pierre Bonfré smashade Sverige hela vägen till Paraguay.
Jag vet att förbundskapten Dios har ambitiösa planer att öka spelarnas allmänkunskap, inte minst teoretiskt, och att det i det arbetet finns ett rotationssystem som gör att spelarna hela tiden måste lösa uppgiften med olika medspelare. Det är givetvis rätt på sikt och gör oss mindre sårbara. Det skapar ”ett svenskt spelsystem” - men jag tycker inte att det få gå till överdrift.
Fram till VM i Paraguay ser jag hellre att spelarna ges större trygghet och verkligen får chansen att spela ihop sig med en eller två partners.
De bör vid avresan veta på vilken position de ska spela och med vem. Då tror jag också att de kommer att prestera som bäst.
Ser vi till helgen som helhet har spelare som Daniel Windahl, Simon Vasquez och Anton Andersson visat sig vara stabila pjäser att luta sig emot. Även Bonfré har klarat landslagsdebuten med bravur. Det går inte heller att ha några invändningar mot hur Andreas Pålsson och Bobby Seger skött sig.
Nu hoppas jag bara att Knutssons forehandäventyr ska få ett slut. Han får väl köra på där fram till WPT – men sedan vill jag se honom där han hör hemma, i backhandrutan, och att han där återfår både sin trygghet och sitt självförtroende.
För det är där han kan vara Sveriges bästa spelare och det är den Knutsson som Sverige behöver.
Johan Håkansson