Det väller in nya padelspelare i Sverige och det är en hel del saker att försöka greppa under sina första spelår.
(För samtliga rekommenerar jag alla tio avsnitt Padelfebers padelskola. Sök bara på Padelskola på sajten.)
Och förr eller senare kommer man ju till frågan om vilken sida man bör spela på: backhand eller forehand?
Vilken passar just dig bäst – och varför?
Läsaren Niklas efterlyste i ett brev en liten djupdykning i ämnet, vad som krävs för de båda rollerna och vad skillnaderna egentligen är.
Frågan kommer faktiskt lägligt. För några dagar sedan utlyste Padelfeber en liten omröstning på Instagram där vi helt enkelt frågade läsarna om de definerade sig som forehand- eller backhandspelare.
Vad som avses är helt enkelt om man spelar till vänster (backhandspelare) eller till höger (forehandspelare).
Lite fördomsfullt trodde jag på en klar majoritet på backhandsspelare, men det visade sig inte stämma alls. Länge var omröstningen helt jämn och när vi stängde den hade backhand vunnit med ett par ynka procentenheter.
Även om Padelfebers omröstningar inte kan ses som absoluta sanningar så ger det ändå en fingervisning om att vi trots allt har ungefär hälften som ser sig som forehandsspelare och hälften som backhandsspelare där ute i padellandet Sverige.
Vilket är fascinerande. Lite som att det föds lika många pojkar som flickor. Naturen sköter detta på ett övernaturligt sätt för artens optimala chans till överlevnad. Detsamma verkar gälla inom padeln…
Så vad är det egentligen skiljer rollerna åt?
Ja, till att börja med gäller ju bara skillnaderna om vi har två högerhänta spelare (eller två vänsterhänta). Har vi en av varje så är rollfördelningen lika eller helt individanpassad. Men när vi har två högerhänta spelare så finns det några viktiga skillnader.
Den största skillnaden mellan positionerna är att backhandspelaren har sin forehand inåt i banan, vilket ger stora fördelar i framför allt overheadspelet.
Därför är grundregeln att den spelare med bäst smash/overhead naturligt blir backhandspelare. Den vanligaste och enklaste rollfördelningen är att backhandspelaren tar så mycket som möjligt i luften, särskilt alla bollar som kommer högt mot mitten. Just för att forehandspelaren ska slippa slå höga backhandvolleys – vilket är ett extremt svårt slag.
Backhandspelaren har också lättare att hitta vinklar med sin overhead och på så vis är den positionen lite enklare. Många spelare som kommer från tennisen tycker att det är lättare att spela i backhandpositionen.
Så lite förenklat kan vi säga att backhandspelaren förväntas ta lite mer yta av banan, men har samtidigt lättare vinklar att spela på.
Det brukar också sägas att det kräver en större padelförståelse för att bli en bra forehandspelare – vilket absolut kan stämma.
Man kan se forehandspelaren som lite av en spelmotor och assistläggare. Forehandspelarens primära roll är att vara bollsäker, smart, tålmodig och den spelare som bäddar för att backhandspelaren ska kunna komma åt med sin smash.
Eftersom mycket av spelet i padel går mot mitten betyder det att forehandspelaren faktiskt är stark på backhandsidan. Dels i volleyn (backhandvolley och bandeja är forehandspelarens motor) men även i försvar, där det krävs bra slag för att kunna freda mitten.
En backhandspelare kan faktiskt lättare komma undan med att vara svag på backhandsidan.
Eftersom möjligheterna att vara aggressiv är mindre för forehandspelaren ställer det högre krav på att vara säker och smart.
De flesta par i världspadeln är kombinerade så att forehandspelaren oftast är en snabb, liten och bollsäker spelare, medan backhandspelaren är längre och slår hårdare.
Sedan går det förmodligen att skriva böcker om exakt hur en forehandspelare bör spela, var denne bör placera sina slag och så vidare.
Jag vill även starkt rekommendera att man under sina första år lär sig spela på båda sidorna. Dels för att bli mer komplett som spelare, men även för att få en ökad förståelse för vilka möjligheter och begränsningar varje sida har. Det finns gott om backhandspelare som inte riktigt har koll på vilka förutsättningar som gäller för partnern.
Jag vill även lyfta fram att grundreglerna är kloka och vettiga – men att det faktiskt går utmärkt att bryta mot dessa.
Ett bra exempel är faktiskt mig själv som både är kort och inte kan smasha – men som ändå har sökt mig till backhandsidan.
När jag spelade två SM i H 45 tillsammans med Andreas Ehrnvall från Uppsala (två meter lång och hästspark) kom vi till sist fram till att den bästa grunduppställningen för oss var att jag spelade backhand.
Varför? Av två anledningar:
1) Jag kunde skada mer med mina overheads från den positionen och faktiskt ge Andreas betydligt fler smashlägen än när vi bytte.
2) Andreas har en fantastisk backhand - min är tämligen usel.
Resultatet blev två SM-guld, så något gjorde vi trots allt rätt – även om vi gick precis tvärt emot all sans och logik. Så prova er fram. Det kan hända att det bästa för dig och din partner är en annan lösning.
Men grundregeln är ändå såklart den riktiga. Backhandspelaren måste kunna skada med sin overhead. Om det sedan sker via stenhård slägga, bandeja, vibora eller kick mot galler är mindre viktigt. Men eftersom den spelaren tar så mycket mer i luften kräver det att det ska hända saker därifrån.
En forehandspelares primära uppgift overhead är faktiskt att laget ska behålla övertaget. Kan man skada – så varsågod. Men viktigast är att inte bjuda på fina kontringslägen. Det är därför bandejan uppfanns från första början – för att forehandspelaren ska kunna slå overheads och att nätpositionen behålls.
Läs mer: Så slår du en perfekt bandeja
Det räcker dock med att titta på Sverigeettan Simon Vasquez för att se att det finns enorma möjligheter att skada motståndarna även som forehandspelare.
Hans smash är fruktad av alla i Sverige och frågan är om han inte har lika många vinnare under en match som sin partner Daniel Windahl.
Vill man studera ett par för att se rollfördelningen tycker jag att det allra tydligaste exemplet är Franco Stupaczuk och Cristian Gutierrez. Paret splirras nu, men det finns mängder av klipp på Youtube att titta på.
Forehandspelaren Cristians roll är att inte missa – utan att hela tiden jobba för läget när backhandspelaren Stuapczuk kan komma flygandes och slå sin enorma smash. Cristian gör detta främst med världens vackraste bandeja/vibora och en fantastisk backhandvolley.
Ett annat par där rollerna är tydliga är världsettorna Sanyo Gutierrez och Maxi Sanchez: Sanyo står för finliret och Maxi för kraften.
En god vän hävdar bestämt att de mer tänkande och känsliga människorna helst vill spela forehand.
Det kan mycket väl stämma.
Allra sist: min personliga uppfattning är att fler lag i Sverige borde spela med klassisk tennisuppställning, det vill säga att man skiftar från ruta till ruta i egen serve vilken sida man tar. Detta har faktiskt stora fördelar. Dels blir det kortare att springa till nät - sedan tvingas motståndarna möta två olika stilar i sin diagonal.
I försvaret kräver dock regelboken att man returnerar i samma ruta ett helt set.
Johan Håkansson
