En otroligt intensiv helg är över och det är dags att försöka samla alla dessa intryck. Ett Mastersslutspel innehåller så många bra matcher på kort tid att det verkligen suger musten i en att försöka hänga med i svängarna.
Först av allt vill jag hylla Skurups fantastiska padelcenter och det arrangemang vi bjöds på. Ett extra plus till de läckra spelarpresentationerna inför söndagens matcher på centercourten.
I den här krönikan lär jag hamna lite här och där i mina tankar, men det känns oundvikligt att inte börja vid centercourten på söndagen där det stora generationsskiftet skedde framför våra ögon.
Windahl och Vasquez hade visat upp framtidens padel och kört över Bobby Seger och Andreas Pålsson med 6-2, 6-1 i de två sista seten. Det var lika mäktigt som tydligt. Inga frågor fanns att ställa efteråt.
Därmed hade Seger och Pålsson slagit sitt sista slag på elitnivå och det syntes att de accepterade situationen fullt ut. Ska man hänga med i dagens toppnivå krävs en total satsning och den tiden saknas. Därför väljer de nu att kliva av.
Jag respekterar det valet, såklart, men kunde ändå inte låta bli att känna en sorg och ett vemod när jag insåg att paret verkligen har gjort sitt.
Ända sedan jag själv började spela padel för snart fem år sedan har dessa namn varit smått mytiska och jag hoppas att vi i många år kommer att prata om Bobbys coola skägg och spelsinne, om Pålles tyngd i volleyn och hans sköna vinnarattityd på banan.
Bobby Seger och Andreas Pålsson lämnade elitpadeln. Nu väntar nya utmaningar i deras liv.
Nu är det över och det som tyngde mig var att de liksom fick lämna utan att det knappt märktes. Ingen avtackning, ingen hyllning, ingenting. Var det verkligen för mycket begärt att förbundet hade kunnat uppmärksamma detta par med blommor, åtminstone? Efter alla VM och EM de gjort?
Jag vill i varje fall tacka för alla underbara padelmatcher ni har bjudit på. Det har varit en ynnest att få följa er och skriva om er. Och ni har min stora beundran för att ni hela tiden har hållit ihop som ett par, även när SM-guldet uteblev år efter år. Till sist fick ni er belöning.
Samtidigt väller framtiden fram som en ohejdbar stridsvagn och den framtiden heter i första hand Daniel Windahl. Men det kommer flera, tro mig.
Ju mer jag såg av helgens padel desto mer insåg jag att Windahl befinner sig på en helt egen nivå nu inom svensk padel. Visst, han kan tappa fokus, humör och huvud ibland – men när han spelar bra är det absolut ingen i Sverige som är i närheten.
Det som imponerar mest på mig är den padelintelligens han redan visar, trots att han faktiskt bara spelat padel i ett par år. Han har en väldigt fin känsla för vilket slag som bör användas i varje situation. Tidigare kunde man se en förutsägbarhet som bättre spelare kunde utnyttja – men nu kommer fejksmashar i exakt rätt lägen och hans spel blir bara bredare för varje dag.
Dessutom är det dags att en gång för alla avliva en ”sanning”. Ända sedan Windahl kom fram inom padeln har jag fått höra att han har ett vekt psyke, men hur många gånger har vi sett prov på det? Jo, jag minns en gång i Växjö i en mindre tävling.
Tvärtom har jag gång på gång på gång sett Windahl resa sig i utsatta situationer och till sist stått där som segrare.
Windahl har själv berättat om den press han kände inom tennisen och att den ledde fram till panikattacker och liknande. Han bör absolut vara på sin vakt och inte hamna i samma fälla i sin nya sport – men ingen kan få mig att tycka att han är vek. För mig är han urstark.
En detalj jag verkligen gillar är hur Simon Vasquez läser Windahl och exakt vet när det behövs några väl valda ord. Det är så en partner ska fungera. När den ena går ner sig ska den andra ta tag i kragen och lyfta upp.
Nu har paret än en gång visat att det är Sveriges bästa och för mig är den stora frågan hur framtiden ska se ut. Här i Sverige finns absolut ingenting mer att bevisa. Nu vill jag se Windahl och Vasquez ta nya kliv internationellt. Nej, inte fara iväg och börja prata världsranking, men fortsätta att härdas i en annorlunda och svårare miljö – där det krävs ett ännu mer komplicerat kunnande för att lyckas.
Att Windahl har den ambitionen och lusten tvivlar jag inte en sekund på. Men har Vasquez det? Eller nöjer han sig med att vara kungen av Sverige?
Väldigt trötta - men lyckliga. Efter två timmar och 40 minuter hade Emmie Ekdahl och Anna Åkerberg slagit ut Billie Gajic och Baharak Soleymani.
I den här krönikan vill jag även passa på att hylla Emmie Ekdahl och Anna Åkerberg – särskilt den förstnämnda.
De har haft en kämpig period, misslyckades på SM och fick spela ytterst sparsamt under VM. Det låg liksom i luften att paret som tidigare var så tight snart har splittrats.
När jag såg dem spela i lördags var jag tämligen övertygad om den saken. Särskilt Ekdahl såg svag ut och saknade självförtrende.
Men så kom söndagen och paret spelade sitt livs bästa padel. Det var helt fantastiskt att se. Allt som tidigare saknats fanns där: tuffheten, säkerheten och modet.
Nu hoppas jag att paret fortsätter tillsammans. Det finns något vackert i att gå igenom tuffa tider och sedan kunna gå vidare till en högre nivå. Att ständigt leta nya partners är ju lite av ett flyktbeteende som är så vanligt inom padeln.
På samma sätt hoppas jag att Billie Gajic och Baharak Soleymani fortsätter. Givetvis grubblar tjejerna nu, men de bör minnas vilken grym padel de spelade i lördags och att Baharak ännu är en ren nybörjare som forehandspelare.
Nu sätter vi punkt för säsongen 2018 i Sverige. Men vi väntar lite med den stora summeringen, som av tradition äger rum mellan jul och nyår.
Johan Håkansson