Enbart ett fåtal timmar är kvar av padelåret 2018. Ett år som i många avseende varit ganska förutsägbart. När jag läste krönikan från 2017 innehöll förra året fler breaking news. Misstolka mig inte, förutsägbart är inte detsamma som tråkigt. Tvärtom – i vanlig ordning har padeln varit sanslöst kul och jag ser tillbaka på ett år med minnen som alltid kommer att ha en speciell plats hos mig. World Padel Tour i Båstad och VM i Paraguay är självklara men också nu den senaste tidens glädje och tacksamhet för att armbågen tillåter spel igen. Herre jösses vad kul det är att vara på banan, slå igenom sina slag och vara en del av snacket på banan.
Det var en overklig känsla i kroppen den där soliga onsdagmorgonen i juli när jag rullade norrut från Helsingborg. Några nyfikna kollade på när den tillfälliga konstellationen Knutsson/Windahl bollade in på hamnbanan under förmiddagen och sedan var det dags att steg för steg ta sig in i bubblan av fokus. Känslorna var många: glädje, inspiration, nervositet men också en dos av rädsla för motståndet Lamperti/Mieres. Världstjärnor och några av padelhistoriens absolut största. Snart skulle de stå på andra sidan nätet. Med ledorden njut, le, håll det enkelt och tro på det ni har fick jag från närmsta håll följa grabbarna. Det var fest och jag är så grymt tacksam för att jag var bjuden. Att en gång ha fått ta stegen in på center courten under de förutsättningarna gör att kroppen skriker ”igen igen igen!”.
Andréas Johansson minns tillbaka till årets häftigaste svenska höjdpunkt: där han coachade Daniel Windahl och Calle Knutsson på WPT-centercourten i Båstad mot Lamperti och Mieres.
Jag har lärt mig otroligt mycket padel under året. Inte minst via att sitta bredvid på vm-matcher och WPT och då vara tredje spelaren i laget. Det är en grym känsla när man helt plötsligt är tre mot motståndarna och där är otroligt mycket att hämta i att ha en som iaktar och kan följa upp resonemanget med statistik och siffror. Lugna ner eller ge en injektion. Intressanta avvägningar. Men också en ny situation för spelarna då få är vana att ha en aktiv coach vid sidan.
VM och året med landslaget har fått Andréas Johansson att fundera på var Sverige bör lägga sitt största fokus i framtiden.
VM ja. Såhär ett par månader senare så kvarstår känslan. Det var en väldigt häftig resa och en grym erfarenhet padelmässigt. Vilket härligt gäng och fina ambassadörer vi skickade och så många härliga människor från de andra deltagande nationerna. Hur det gick, vad vi lärde oss, reflektioner med mera har jag skrivit metervis om. Men när jag i början av krönikan nämnde ett förutsägbart år så bidrar VM starkt till det. Paraguay var kaos i svenska mått mätt, till och med lite väl lösa besked för spanjorer. Och resultaten vi fick med oss var helt i linje med de realistiska förväntningarna.
Att trenden fortsatt under året med att de före detta/fortfarande aktiva elitspelarna i tennis skördat framgångar är också en del av det förutsägbara. Fysik, bollträff och enorma på att tävla. Nu är jag på pappret inte assisterande förbundskapten i skrivande stund, men om jag har den hatten på mig bara för en sekund så vill jag se att 2019 är året när alla dessa fantastiska talanger och atleter söker sig mot internationella utmaningar. Görs inte det är en sak säker – vi kommer att stå helt stilla i spelnivå. En variant är att möjligheten ges på hemmaplan i större utsträckning men också att investeringen görs från spelarna själva. Att de letar upp möjligheterna via FIP-turneringar och någon av tourerna i Spanien. World Padel Tour är en fin tanke men det är ej nivån för oss där vi är nu.
Vilket får mig att tänka på diskussionerna som blommade upp kring lag-SM samt även utländska spelares vara eller icke vara på den svenska touren. Synar jag argumenten lite handlar det ju egentligen mest om att inte ”för bra spelare” ska vara med. Någon blandning av rädsla och att situationen blir osportslig. Jag har varit med om det till och från under åren. Det knorrades rejält om ett spanskt par i en a-klass i Helsingborg en gång och att de var just utländska spelare. I samma tävling var ett danskt par med i a-klassen men det var helt ok. Samma på lag-sm. Finska spelare var inget problem.
Jag har förstått att jag ser annorlunda på laggrejen i padel. Jag har följt några lagtävlingar i Spanien (där det är en salig blandning spelare och sista-minuten-övergångar) och jag liknar lag-sm med allsvenskan i fotboll eller handbollsligan. Eller för all del bordtennisen där kineserna är motsvarigheten till padelns spanjorer. Jag lämnar det upp till förbundet att sätta definitionen på lag-SM. Är det ett mästerskap för svenska klubbar, eller lag med enbart svenska spelare? Jag rättar mig in mig i ledet men att spela i lag i padel är en helt fantastisk spelform. Jag har dock varit med för länge för att gå på att irritationen är över att spelare är utländska. Det handlar ju om att spelarna som kommer in är för bra och att en medalj med ett tillfälligt lag som inte har något med klubben i sig att göra inte säger något. Medaljernas värde devalveras på något sätt. Är i alla fall så jag känner och ser det.
En av reflektionerna och slutsatserna av mitt år med seniorlandslagen är att vi bör tänka annorlunda och att merparten av tid och resurser skall riktas mot ungdomarna och kanske främst de som ska träna våra ungdomar. Det handlar inte alls om spelarna i sig, men det är ytterst marginellt hur mycket spelet kan utvecklas hos 32 spelare med 4 samlingar på ett år där varje samling är en dags träning (ca 4 h). Det som gör skillnad är vad som händer de andra 361 dagarna på året. Samlingarna ska inte utebli, förväntan på dem ska dock vara rätt.
RF-ansökan är inne på nytt och padel-sverige håller tummarna. Jag har fått intrycket av att ”kommer vi bara med i RF så löser sig allt”. Det ger helt andra förutsättningar med bidrag och så vidare men de 100-200 ideella krafter i fungerande föreningar som tillsammans skall kunna ta hand om våra barn och ungdomar och över tid göra dem till välutbildade padelspelare, de saknas väl till stor del? Vi har mycket gratis genom att locka över erfarna och utbildade ledare från andra idrotter och jag fullkomligt älskar upplägget med att ge träningen en twist med fokus på boll, lek och koordination. Men det som händer på de där 200 kvadratmeterna ska inte underskattas och sociala medier gör det enkelt för oss att se vilken nivå 7-10 åringark kan hålla i padelns hemland. Här har vi ett stort gap i tränarkompetens som kommer ta tid att fylla.
Tävlingsregler, landslag, Svenska Touren får ursäkta. Men den riktigt stora frågan och utmaningen för 2019 är nivån på våra tränare, möjlighet till utbildning och även tillhörande riktlinjer och policys för vår barn och ungdomspadel. De finns, men det svåra är inte att skriva ner dem – det är att få saker att hända i verkligheten och bestå.
För en sak är säker - padel är i Sverige för att stanna. Den växer med en exponentiell fart. Låt oss se om året 2019 är året då padel går från ett trendigt sätt att umgås till en idrott. Jag är rädd att det arbetet har gått för långsamt jämfört med verkligheten ute på anläggningarna och att många nu ”tvingas” gå på egna lösningar kring utbildningar, tävlingar med mera där ej vårt förbund är i förarsätet. Men just i detta fall hade jag älskat om jag har fel.
Kära läsare, gott nytt år på er!
Andréas Johansson
