Jag skulle inte säga att jag är sjukligt blyg, men jag är usel på att mingla och umgås helst med människor jag redan känner. Jag känner mig inte bekväm i situationer där jag inte är säker på att jag har koll. Och kontroll.
Bara tanken på att gå nybörjarkurs i exvis salsa får mig att svettas. För att jag ska gå på något sådant vill jag ha vänner med mig. Och helst kunna dansa salsa sedan tidigare.
Ni förstår.
Så har jag alltid fungerat, men padeln kom att ändra på det.
Jag provade padel första gången hösten 2016, då jag och några vänner, som samtliga är pojklagstränare för ett fotbollslag i Alsike, åkte ned en långhelg till Spanien.
Efter resan var vi mer eller mindre sålda på sporten och fortsatte spela sporadisk på närliggande Uppsala Padelcenter. Vi introducerade fler vänner till padel men spelade enbart inom den snäva gruppen.
Det var väldigt roligt, men jag kände att jag ville ha ännu mer padel.
Ola Axelsson tog mod till sig att börja en padelkurs.
Sensommaren 2017 dök följande upp i mitt facebook-flöde:
Enstaka platser kvar till höstens padelkurser på Uppsala Padelcenter.
Måndagar 19-20. 1 plats. Nivå: Hög.
Ska jag? Kan jag? Nivå hög!? Mer padelspel och mer padelkunskap å ena sidan, tvivel, nervositet och obehag å andra sidan.
Det enorma padelsuget avgjorde och jag bestämde mig för att spänna bågen… men innerst inne hoppades jag att platsen blivit tagen redan. Då har jag liksom varit modig men slipper samtidigt obehaget av att ställas inför situation utan kontroll.
Jag kom förstås med på kursen.
Första kurstillfället var jobbigt. Jag visste ju inte ens om jag passade i nivå: Hög eftersom jag endast spelat mot mina vänner och saknade referenser.
Hög puls. Fjärilar i magen. Hög stressnivå. Jag hade till och med svårt att förstå enkla instruktioner till övningar vi skulle utföra.
Tredje kurstillfället släppte det. Jag började lära känna de andra deltagarna och det gemensamma suget till padel gjorde konversationen enkel. Man bytte kontaktuppgifter för att kunna spela utanför kurstillfällena.
Jag började därefter även hoppa in som fjärde man när det annonserades efter spelare på facebookgrupper. Eventuell blyghet överskuggades helt av möjligheten till att få spela mer padel.
Efter att ha knutit kontakter med motspelare i en s.k. padelstege som pågick under hösten 2017, och dessutom lärt känna redan padelbekantas bekanta, är min lokala padelsfär numera rätt stor. Åker jag till Uppsala Padelcenter träffar jag alltid på folk där som jag mer eller mindre känner.
I början av september spelar jag SM i klass H45 med Wåge Windahl, en av alla dessa nya padelvänner.
Jag och min familj, som består av min fru Camilla och mina två söner, Gabriel och Sixten, åker till Spanien så ofta vi har möjlighet, eftersom vi sedan våren 2016 har ett radhus där. Vi spelar en hel del padel inom familjen, men visst vore det roligt att också kunna få spela med andra som är på samma nivå som en själv.
Men det går ju inte. Jag känner inga spanjorer och jag kan i princip ingen spanska. Och spanjorerna på vår lilla ort är lika usla på engelska som jag är på spanska.
Tidig vår 2018, inför en kommande resa till Spanien, började padelsuget rasera alla mina återstående trygghetsmurar. Jag skickade ett meddelande till den lokala spanska padelbutiksägaren, Fernando, som jag blivit ytligt bekant med efter många inköp, och frågade om han kunde tipsa mig om en padeltränare. Han var mycket vänlig och fixade fram en padeltränare han själv anlitat samt angav tid och plats då jag skulle dyka upp.
Visst var det lite fjärilar i magen även denna gång. Och visst är det jobbigt när man inte förstår instruktioner (men denna gång pga mina svagheter i spanska). Men obehaget att lämna min comfort zone var nu nästan helt borta! I alla fall om det gäller padel, ska tilläggas…
Med blodad tand har jag därefter erövrat Spanien. Så att säga. Inför sommarresan till Spanien upptäckte jag en lokal padelturnering via den utmärkta appen Padel Manager, det spanska padelförbundets officiella app. Padeltränaren Dani, som jag nu lärt känna, fixade fram en spanjor, en komplett främling, som ville spela turneringen med mig.
När jag inför den första matchen i turneringen satt och väntade på att denna främling skulle dyka upp på avtalad mötesplats var jag förstås lite nervös. Både inför kommande match och för jag skulle spela turnering med någon jag inte ens visste jag kunde kommunicera med.
Det gick bra även denna gång. Både socialt och sportsligt. Alejandro Rodriguez Casanova, a.k.a. Alex, var en mycket trevlig person som dessutom kunde lite engelska. Han var dessutom ovanligt stor, 196cm, speciellt för att vara spanjor, så med mina 190cm var vi säkert respektingivande framme på nät.
Vi vann första matchen. Vi vann därefter den knallhårda semifinalen i avgörande set.
I den stora finalen väntade… två småpojkar!?
Final. Ola & Alex, Mini-Lima & Mini-Bela. De två sistnämnda snart på WPT.
Det bör nämnas att Alex och jag hade spelat två matcher i sträck i solgass och 29 grader i direkt anslutning till finalen vilket medförde att vi redan var rejält trötta. Men vi trodde ändå att det skulle gå lätt.
Vi hade fel.
Vi mötte Mini-Bela och Mini-Lima, två tolvåringar, som slog alla slag som om det vore en instruktionsfilm. Redan i första set började det dra i vänstra vaden. Även Alex började stretcha intensivt vi sidbyten. När Mini-Bela lobbade över mig för 89:e gången började Alex skratta, alltså medan bollen fortfarande var i spel.
Jag vet inte hur det gick till men vi vann faktiskt det avgörande setet. Jag har aldrig tidigare känt att jag fått tillräckligt med padel på en dag förrän den matchen.
En ny värld öppnade sig när man vågade lite. Jag frågade en padelhallägare om han visste några jag kunde spela med och fick då vara med och spela i något som kan beskrivas som söndagspadeln-med-gubbarna. En av dessa gubbar ordnade så att jag kom med i en chattgrupp för morgonpadel och vips stod jag en morgon och spelade med tre nya spanjorer. Och två dagar senare med ett annat gäng.
Morgonpadel. Ola, Jose, Carlos och Javier.
Padeln har gjort att jag fördubblat min bekantskapskrets. Minst.
Jag kan inte se att passionen kommer dö ut, men även om den gör det någon gång i framtiden har den medfört att jag vuxit som människa.
Ola Axelsson
