Jag skrev inför helgen att det var en ny situation för det unga laget. Fram till SM var det de som jagade de etablerade namnen och de visste exakt vad de hade vittring på.
Men som svenska mästare var det plötsligt en helt ny situation. Nu var det Vasquez och Windahl som skulle bli kartlagda av smarta motståndare – för ingen ska tro att våra stjärnor Seger, Pålsson, Brodén och Andersson mår särskilt bra av att ett par ungtuppar skjutit ner dem från tronen.
Därför var det så oerhört intressant att se hur de skulle hantera pressen.
Nu vet vi.
Vasquez och Windahl hade verkligen ingen lätt resa – men fick då i stället visa vilket hårt psyke som finns där.
Både i semifinalen mot Andersson och Brodén och i finalen mot Seger och Pålsson var det oerhört tighta matcher som hade kunnat sluta hur som helst. Framför allt i finalen var det skarpast möjliga läge, då Seger och Pålsson servade för matchen vid 1-0 i set och 5-3 i game.
Men det är också då man visar vad man är gjord av som spelare.
Vasquez och Windahl hade kunnat vika ner sig där. De hade ändå fått klappar på axlar och beröm för en fantastisk säsong. I stället gick de ut och gjorde ett perfekt returgame och visade att de ville vara kvar och kriga.
Att finalparen även möttes i gruppspelet är intressant. För jag är ganska säker på att båda lagen mörkade vissa taktiska drag då. Drag som togs fram i finalen.
Framför allt visade Pålsson och Seger med sin smarthet att våra nya padelkungar går att störa med smarthet. De lyckades gång på gång lobba bort de hyperaggressiva volleyspelarna från nätet och då blev ungdomarna stressade och oharmoniska.
Men som padellover älskade jag att se det. För det var ett riktigt prov. Kunde de hitta en väg tillbaka i matchen med taktiska förändringar och ett jävlaranamma?
Nu vet vi att de klarade av det, vilket givetvis bara stärker paret inför framtiden.
Finalen visade ändå att Windahl och Vasquez bara är i början av sin resa som padelspelare. Båda har massor att lära sig, framför allt att känna sig trygga även när deras superaggressiva spel inte fungerar som förväntat. Vad ska de falla tillbaka till då? Där har de en utmaning.
Jag tänker på vilken saga Daniel Windahl är. Han gör alltså sin första säsong som satsande padelspelare. Han lade ner sin tenniskarriär med ett tydligt mål: att bli bäst i Sverige i padel i stället. Men jag tror inte ens han kunde drömma om att det skulle gå så fort.
Vi som sett honom under hela säsongen har med blotta ögat kunnat se utvecklingen. Och det finns ingenting som tyder på att den inte kommer att fortsätta. Särskilt inte nu när han har fått bra förutsättningar i Uppsala för att i princip kunna satsa på padel på heltid.
Vi är nog alla överens om att även Simon Vasquez är en man för landslaget. Personligen saknade jag hans sätt att spela i Portugal. Det hade varit intressant att se honom på den scenen. Men nu är det upp till honom att visa alla i hela världen att han ska vara med i det svenska VM-laget nästa år i stället.
Båda spelarna har spetskompetenser som är som gjorda för internationell padel. Inte minst fysiken. Båda smashar dessutom väldigt bra och har ett våldsamt tryck i sin volley.
Padelåret 2017 går mot sitt slut. Det började med vissa förutsättningar och slutar med helt andra. Kartan är omritad. För vi ska inte heller glömma att de frejdiga göteborgarna Pierre Bonfré och Viktor Stjern, som var i final på SM, saknades nu i Växjö. De tänker garanterat vara med och slåss i toppen nästa säsong.
Även Calle Knutsson saknades i helgen.
2018 blir oerhört intressant och den stora frågan är om de lag som gick in i den här säsongen som storfavoriter klarar av att ta upp kampen nu med den nya generationen.
Några rader om damernas Masters. Tyvärr var den både smal och oerhört förutsägbar. Ett lag överlägset alla andra. Sofia Arvidsson och Anna Svedenhov kom till Växjö och gjorde effektivt det de skulle. Jag saknar Billie Gajic oehört och de elektriska mötena vi hade innan hon meddelade att hon var gravid.
Hennes återkomst blir också en höjdare 2018.
Slutligen: nu är det dags att utvärdera Swedish Padel Tour och dess upplägg. Jag tycker att Mastersslutspelet hamnar lite i skymundan. Kanske berodde det på att det lades helgen efter EM. Men jag skulle gärna se att detta var en hejdundrande säsongsavslutning för hela padelsverige – där bara SM kan konkurrera med fest, status och flärd.
Har ni tankar där?
Men ett stort beröm till Växjö Padelcenter och Mac Grossmanns gäng för ännu ett stabilt arrangemang.
Johan Håkansson