Som vanligt är intrycken många efter en matad padelhelg. Helt underbart att Swedish Padel Tour är igång och redan nu vågar jag utlova att 2018 spöar skiten ur de tidigare säsongerna med minst 6-1, 6-1.
Det var många lag, extremt mycket folk, långa dagar och mängder av högklassiga matcher. Vi såg favoriter som föll och favoriter som höll. Och uppstickare som visade att de kommit till toppen för att stanna.
Men vi återkommer till det rent sportsliga och stannar en stund vid två frågor som kräver en genomgång efter helgen.
Den första handlar om vårt uppträdande under tävlingar. Anledningen är att landslagsspelaren (och därmed förebilden) Bobby Seger fick ett rejält frispel efter sin förlust i första omgången och gick lös på sin utrustning. Allt fångades dessutom på film eftersom jag livestreamade just det dramatiska mötet då Sverigeettorna Pålsson/Seger åkte ut mot Husein Mehmedovic och Roger Fridolf. Det gjorde att jag också fick motta en hel del reaktioner från tittare.
Det såg inte vackert ut, det medges, och några krävde att jag med kraft måste ta avstånd för ett sådant beteende.
Visst, det kan man göra. Jag tror de flesta är överens om att det inte är bra på något sätt att en profilerad spelare agerar på det sättet. Bobby gick över gränsen, vilket han själv är fullt medveten om. Men om vi fördömer Bobby Segers vredesutbrott – ska vi inte då också fördöma den som skriker könsord eller andra grova svordomar på banan?
Eller är det okej? Var går gränsen?
Och vem ska fördöma – och varför?
Min poäng är att det faktiskt inte finns något tydligt regelverk och då är det också svårt att ha några moraliska åsikter. Det blir bara ett tyckande utifrån vad man själv anser vara okej. Finns ett regelverk så finns också möjlghet till bestraffningar.
Padeln har fram till nu haft ett frihet under ansvar under tävlingar, men kanske är dags för tydliga regler från förbundets sida, där man rent av kan bli avstängd i allvarliga fall.
Men i så fall krävs det också att regler efterföljs, vilket borde innebära att en överdomare bevakar spelet och delar ut gula och röda kort (eller vad straffen nu ska vara) när spelare går över den fastslagna gränsen.
Det är en fråga som bör behandlas. World Padel Tour har känt sig tvingat att agera och har börjat införa allt hårdare straff mot dåligt uppträdande.
Personligen har jag också större acceptans om någon tappar behärskningen och lever ut sin ilska på ett sätt som bara drabbar personen själv. Jag är dessutom i en mycket dålig position att peka finger eftersom jag själv slagit sönder ett och annat racket i ilska.
Betydligt svårare har jag för om någon agerar rent osportsligt mot en motståndare.
Vidare till nästa fråga. Är det dags att slopa platen (tröstturneringen) i elitklasserna?
Direkt Seger och Pålsson förlorat med minsta möjliga marginal packade de ihop sina saker och åkte hem. De lämnade därmed WO i platen. Vilket de inte var ensamma om. Flera lag i elitklasserna gjorde samma sak.
Även här bör det leda till en diskussion. Plate är lysande i de lägre klasserna och garanterar alla lag minst två matcher. Men om elitlagen inte har något intresse av att spela dem så ser jag ingen anledning till att de finns. Och detta tycker jag att elitspelarna själva ska få avgöra.
Vill majoriteten slopa plate – gör det. Vill de flesta dock ha kvar spelformen så måste det till en kraftig attitydförändring.
För konkurrensen har nu blivit så hård att det lär hända fler gånger att landslagspar åker ut redan i första omgången. Min önskan är att de då inte anser sig vara för fina för platen.
Nu gick publiken miste om ett möte mellan Seger/Pålsson och Anton Andersson/Jonas Björkman, vilket känns riktigt trist.
Jonas Björkman i samtal med slutsegraren Simon Vasquez.
Björkman, ja. Det för oss naturligt in på det sportsliga och den forne världsettan i tennis var givetvis ett riktigt kittlande inslag i tävlingen.
Skulle han tillsammans med Anton Andersson kunna utmana de bästa paren i Sverige? Svaret blev: nej, inte riktigt.
Björkman är riktigt bra, men på den allra högsta nivån i Sverige blev hans padelbrister avslöjade. Han saknar cut i volleyn och även i sin bandjea. Det gjorde att blivande finalparet John Larsson och Christoffer Sonesson till sist kunde hitta sätt att straffa honom. Men förlust med 4-6 i avgörande set är minsann ingen skam och jag hoppas att tävlingen gav Björkman lite blodad tand att försöka igen. Med bra träning så är han garanterat där uppe och utmanar.
Segrarna Windahl och Vasquez tänkte jag bara snabbt avhandla genom att säga att det är riktigt roligt att se att deras hårda jobb betalar sig. Dessutom är de så mycket roligare att titta på när de nu varierar sin padel mer. Sveriges bästa lag just nu, helt kart.
John Larsson bjöd på stor padel i Helsingborg.
Däremot vill jag gärna skriva några rader om Halmstads John Larsson. Jag har sett honom ganska många gånger nu och aldrig betvivlat hans talang och kapacitet. Det underbara är att det nu även börjar ge stora resultat på banan. John har en bra kombination av kraft, snabbhet, bollkänsla och spelsinne. Det är få som besitter så många verktyg och nu börjar verkligen bitarna falla på plats.
Utan att ens ha frågat så vågar jag påstå att John Larsson aldrig varit så aktuell för ett svenskt landslag som han är nu.
Men även den konkurrensen hårdnar för varje dag. Till tävlingen delade förbundet ut ett wild card till paret Pablo Figueroa och Staffan Falkenström för att få se vilken nivå de höll.
Svaret blev det jag hade förväntat mig: väldigt hög nivå.
Falkenström och Figueroa bjöd på show och tog sig till semifinal.
När jag såg dem spela i Uppsala blev jag galet imponerad. Men det var på supersnabba banor med låg takhöjd. Nu visade de att de klarar att spela toppadel även med tolv meter i takhöjd.
Ge dessa bollgenier ännu mer träning och tävlingar och vi har ett par som kan åstadkomma precis vad som helst här på hemmaplan. Även ett SM-guld.
Och ännu fler spelare är på väg fram. Filip Svensson och Oscar Axelsson visade att segern i Halmstad inte var någon engångshändelse. De håller riktigt hög klass, vilket seger i platen vittnar om.
Jag fick själv nöjet (?) att möta Båstads Isak Arvidsson i B-klassen, en 25-åring som hört hemma på ATP-touren i tennis. Jodå, den killen kan spela! Om han vill ge padeln en rejäl chans så har vi ännu ett namn för landslagsdiskussionen inom en snar framtid.
Jag vet att det pågår en debatt om huruvida det är bra eller dåligt för padeln att det väller in tennisspelare som snabbt gör resultat. Jag tycker faktiskt hela diskussionen är löjlig. Tennisspelarna tillför en teknik och talang som behövs – sedan är det upp till padeln att klara av farten och hårdheten.
Anna Åkerberg och Emmie Ekdahl föll tungt i första omgången.
Ser vi på damklassen så var den på förhand väldigt förutsägbar. När jag såg lottningen var det egentligen en match som kändes riktigt oviss på förhand. EM-laget Emmie Ekdahl och Anna Åkerberg mot smarta och bollsäkra Annika Möbius och Helena Dahlström. Den matchen förlorade Ekdahl och Åkerberg med 7-6 i avgörande set vilket jag tror tog dem väldigt hårt.
Men det är bara upp på sadeln igen och fortsätta träna hårt. Både Ekdahl och Åkerberg har kapacitet att bli riktigt duktiga, men de är inte där än att de kan gå in och köra över ett så skickligt lag.
Det som gladde mig mest var att se Rebecca Nielsen, Borås, och Alexandra Andersson, Göteborg. Två nya namn som båda visade att de stormar mot toppen.
Johan Håkansson