Har just checkat ut från hotellet i Löddeköpinge.
Det är några timmar kvar innan flyget norrut går så det är en perfekt stund till lite reflektion.
Och mina tankar går först och främst till damfinalen, där svensk padelhistoria skrevs. För första gången någonsin förlorade Billie Gajic och Antonette Andersson mot ett svenskt lag.
Ändå tror jag ingen är chockad. Förlusten låg liksom i luften. Sofia Arvidsson var redan förra säsongen nära vid ett par tillfällen – då i par med Mari Andersson.
Nu har hon parat ihop med Anna Svedenhov – en otroligt seriös tjej som tränar hårt och verkigen spelar padel fullt ut.
Deras start på säsongen blev dock inte så rolig, då Anna drabbades av sjukdomar. Men nu är hon frisk och för mig var damfinalen på förhand en helt öppen historia.
Nu blev det dessutom en klar seger, vilket till viss del kan förklaras av att Billie Gajic varit krasslig senaste tiden. Det var förklarligt att hon inte nådde upp till sin högsta nivå.
Antonette Andersson och Billie Gajic har nu en ny situation att hantera.
Men det får vara hur det vill med den saken. Nu är den första förlusten ett faktum och det intressanta är egentligen hur alla tar sig vidare nu.
Alla som hållit på med idrott, oavsett nivå, vet att det alltid är svårast att göra något för första gången. Det är en mental barriär som ska övervinnas. Och ju längre man får kämpa desto större blir den där barriären.
Det kan vara en höjdhoppare som ska ta två meter – eller ett padelpar som ska göra något ingen annan gjort. Det är ungefär samma sak.
Nu är hela den mentala kartan omritad. Och nästa gång paren möts undrar jag vilket lag som känner sig som favorit. Min gissning är inget – eller båda.
För Billie och Antonette är det säkert en stund av förvirring som väntar. Det har nästan blivit en del av deras identitet att vara laget som ingen har slagit. Jag tror även att det både varit en sporre och ett ok samtidigt. En sporre att hålla sviten vid liv. Ett ok, eftersom det här har blivit något som alla har pratat om. ”När kommer den första förlusten”.
Nu har den inträffat och det gäller för Sveriges bästa lag att ta det på rätt sätt.
Direkt efter finalen sa Sofia Arvidsson att de här två lagen är bra för varandra. De hjälper varandra att utvecklas. Och precis så både hoppas och tror jag att det blir. Vi kommer få se en rad finaler mellan dem. Prestigen lär bara öka och säkert kommer segrarna att gå åt båda hållen.
Och det är exakt detta som skapar utveckling. Nu kommer både Gajic och Andersson att analysera varför förlusten kom. Vilka slag måste bli bättre? Vad måste fungera bättre som lag?
Billie Gajic och Antonette Andersson är två fantastiska spelare och det är ju inte så att det blir mindre intressant nästa gång dessa lag möts i en final.
Vi kan där jämföra med situationen på herrsidan. Där har vi också fått två lag som dominerar.
Bobby Seger och Andreas Pålsson spelar elakt och effektivt.
Bobby Seger och Andreas Pålsson sitter just nu i förarsätet efter två raka finalsegrar över Anton Andersson och Ola Brodén. Men för bara några månader sedan var situatonen den omvända. Seger och Pålsson har gjort både jobbet och hemläxan. De har tränat mycket och bra och det ger verkligen utdelning nu.
Jag har ju tidigare berömt Bobby Seger i en separat krönika och egentligen hade jag kunnat publicera den igen, oförändrad. Seger är i en fantastisk form och gör verkligen matcherna till ett rent helsike för motståndarna, särskilt den som står i diagonalen.
Jag känner ändå att jag måste göra en liten korrigering. Skrev nämligen i går att Seger och Pålsson aldrig var hotade i helgen. Jag får skylla den formuleringen på trötthet, för den är direkt fel.
Semifinalen mot Christoffer Sonesson och Luis Pozo var en riktig holmgång och det senare laget förtjänar både att omnämnas och berömmas.
De började turneringen klart svajigt, men började hitta en bättre kemi emellan sig för varje match som gick. Sonessons tunga och stabila forehandspel hittade rätt plats bredvid den unge spanjorens briljans.
Semifinalen var kanske den bästa matchen på herrsidan, där Sonesson och Pozo förlorade första set i tiebreak efter att ha haft en setboll. Efter det vann de andra set tämligen klart.
I det läget hade faktiskt Pålsson och Seger kunnat varit utslagna, men istället böjd de på ett perfekt tredje set som de vann med 6-0.
I övrigt då:
Ja, det som gläder mest av allt är den samlade utvecklingen. Ta till exempel två padellegendarer som Andreas Beer och Tobias Blixt. För ett par år sedan hade de varit helt givna semifinalspelare. Nu åkte båda ut i första omgången med varsin partner (Per Hjalmarsson och Oliver Nilsson). Och de åkte även ut i plate-turneringen. Det om något säger hur tufft det har blivit.
Och mer kommer underifrån. John Larsson och Hannes Pilser är två unga spelare som har stor padel i sig.
Unga, roliga, kaxiga och väldigt duktiga. Pierre Bonfré och Viktor Stjern vill ta över padeltronen på lite sikt.
Men mest förtjust blev jag i den stormvind som blåst in från Göteborg. Pierre Bonfré och Viktor Stjern har precis börjat tävla. I Helsingborg gjorde de sin första B-klass och vann enkelt. I Löddeköpinge förlorade de inte heller många games. De är helt enkelt alldeles för bra för B-klass och behöver få ett kvitto på var de står någonstans.
När jag intervjuade dem efter finalen var de så skönt självsäkra och har siktet inställt på att utmana och slå Sveriges bästa.
Slutligen: äntligen riktigt bra livesteam från matcherna. Samma sak med resultatrapporteringen. Det är underbart att tourtävlingarna går att följa på ett bra sätt för padellovers runt om i Sverige.
Jag vill också passa på att tacka alla som följt Padelfebers rapportering, samt de fina beröm sajten fått under helgen.
Johan Håkansson
