Under veckoslutet har jag följt World Padel Tour från Bilbao och som vanligt brukar jag och Andréas "Yoda" Johansson surra lite via Messenger om ditten och datten som handlar om padel.
Än en gång började vi diskutera Juan Lebron.
Denne gudabenådade spelare – som är så usel på att vara just en lagspelare.
Ni som såg vårt livesurr från WPT i Helsingborg kanske minns att vi ondgjorde oss just över Lebron ganska ordentligt då. Han betedde sig kort sagt riktigt illa mot sin medspelare Uri Botello. Gestikulerade vilt när Botello missade, började instruera honom (en världsspelare!) och när semifinalen väl skulle avgöras vägrade till och med Lebron att tillbringa sidbytet bredvid sin med(?)spelare.
Okej, det var ett extremt beteende och jag kunde bara tolka det som att Lebron inte ansåg Botello värdig att stå vid sin sida.
Men Lebrons stil var illa även i Bilbao. I de stora WPT-tävlingarna spelar han med Tito Allemandi och paret har en fantastisk höjd i sitt spel. En höjd som oftast hänger ihop med vilket humör Lebron är på.
När allting rullar med är Lebron glad och sprider hyfsad energi. Men så fort det går emot börjar han sprida usel energi. Och till och med en hårding som Allemandi påverkas negativt.
I sådana lägen gör Lebron både sig själv och sitt lag en otjänst och gör helt enkelt laget sämre.
Lebron är helt enkelt ingen lagspelare. Förmodligen borde han ha spelat tennis i stället – där du är helt utlämnad åt dig själv i alla lägen.
Det värsta är att jag känner igen mig i Lebron. Jag kommer själv från en individuell idrott (pingis), har även fuskat en del med tennis men faktiskt aldrig ägnat mig åt lagidrott mer än korpfotboll.
Det har givetvis fostrat mig på gott och ont. Och när jag väl började spela padel har det varit det överlägset svåraste att anpassa sig till – att man faktiskt alltid har en medspelare att ta hänsyn till. En person du måste kunna samarbeta med och utföra saker tillsammans med.
Ofta är det olika personer, med olika styrkor och psyken. En spelare kan lyftas av att få höra ”Men kom igen nu för helvete”, medan en annan kan bli knäckt. En spelare kanske rent av vill höra att han gör något dåligt, medan en annan kan sänkas helt. En spelare kan vara utåtagerande, men en annan extremt introvert.
Även när jag ser padel på världsnivå slås jag av hur många som faktiskt ägnar sig åt något som liknar singel där ute. De kör sin grej och ser knappt ut att bli glada när deras medspelare gör något fantastiskt.
Nu har jag lirat padel i drygt tre år och faktiskt blivit betydligt bättre på det här med lagspel. Jag har till och med börjat se det som en av padelns absolut roligaste inslag. Men att lära en gammal hund att sitta är inte helt enkelt. Jag kämpar med mitt beteende varje dag och eftersom jag är en utpräglad tävlingsmänniska är det ju helt i mitt eget intresse att mitt lag ska prestera så bra som möjligt. Då gäller det att sprida god stämning och skapa en atmosfär där båda vågar och vill prestera sitt allra bästa spel.
Själv har jag spelat med alla typer och vet vilken skillnad det kan vara. Spelar du med någon där du känner ett konstant missnöje och hör en suck då och då påverkas ditt spel. Du blir hämmad och håller igen – rädd att missa. Känner du det totala förtroendet och stödet finns däremot förutsättningen för att du ska spela som bäst.
Tillbaka till världseliten. Det är ingen slump att Fernando Belasteguin varit världsetta sedan Karl XII flydde från Poltava för att upptäcka koldolmar i Turkiet. Alla säger att Bela är fantastisk att spela med. Han ställer krav, men är enormt stöttande och hjälper sina medspelare på alla sätt han kan: taktiskt, mentalt och givetvis med sitt spel.
Jag hörde själv Thomas Johansson prata om Belas storhet i Uppsala där de spelade tillsammans i den fantastiska uppvisningsturneringen. Förutom stöd beskrev Johansson Bela som en padelns Rainman.
- Han kunde räkna ut allt två-tre slag i förväg. Han skickade fram mig ett par meter för han visste att där kommer bollen om två slag.
Men framför allt brukar jag titta på hur Bela och medspelaren Pablo Lima bär varandra i med- och motgång på World Padel Tour. Det är det perfekta lagarbetet där de är bra på att läsa av varandras mentala status i just det exakta tillfället. Och båda vet vad som behövs för att få sin medspelare på rätt köl igen.
De är också väldigt snabba med att ge varandra cred när den andre gör något snyggt.
Ett annat lag som är perfektion när det gäller lagspel är världsettorna på damsidan: Mapi och Majo Sanchez. Men det kanske är mer i sakens natur eftersom de är enäggstvilingar…
Avslutningsvis vill jag att ni som läser detta ska ställa frågorna till er själva:
Är ni en lagspelare eller kör ni ert eget race där på banan?
Hur agerar ni i motgång – lyfter ni laget eller drar ni ner det?
Vad kan ni göra för att bli bättre?
Har du och din partner en öppen diskussion om dessa saker?
Tid för självrannsakan!
Johan Håkansson
