Flyget försenat. Så utmärkt. Det ger mig tid att verkligen botanisera inför helgens SM-fest.
Aldrig tidigare har ett SM känts så hårt och så svårt att tippa – åtminstone på herrsidan.
Jag skrev tidigare att fem lag har en absolut realistisk chans att vinna och det står jag fast vid. Dessutom har ytterligare fem-sju lag chansen att stöka till det om de har den rätta dagen. Så bra och så bred är herrpadeln nu.
Ta bara ett lag som John Larsson och Hannes Pilser. Hemmaspelaren John Larsson kan varenda studs i Halmstads Padelcenter vilket är en stor fördel och alla vet vad han kan när han spelar sitt bästa spel. Då går absolut ingen säker.
Nu ska de dessutom göra en rockad och låta John ta backhand. Det tror jag är klokt.
Favoriter är Pålsson och Seger. Så är det naturligtvis. Och största hotet borde vara Anton Andersson och Ola Brodén.
Det där går liksom på rutin att skriva – men nu hackar det faktiskt. För jag vet inte ens om jag tror på det själv.
För vad är det som egentligen har definierat säsongen 2017? Ja, för mig är det inget snack. Det är Daniel Windahls genombrott. För varje månad som gått har han närmat sig de allra bästa i Sverige och nu är den stora frågan om han rent av är framme, att han är den bäste spelaren i Sverige.
Samtidigt har en jämngammal spelare, Calle Knutsson, haft en liknande utveckling. Knutsson har spelat padel i många år (spelade VM redan som 15-åring!) och alltid spåtts en stor framtid – men det är först i år det börjat hända stora saker. Vi har alla sett vad som funnits där, men bitarna har inte riktigt velat falla på plats. Förrän nu.
Windahl är 21 år och Knutsson är 20. Det troliga är att dessa två kommer att dominera den svenska padelscenen i många, många år – med start ungefär nu.
Ingen backhandspelare i Sverige försvarar lika bra som Calle Knutsson.
Därför känns det både synd men också oerhört lockande att dessa spelare brakar samman redan i kvartsfinalen i helgen. Jag hade gärna sett att de hade fått utmana de etablerade storlagen på varsin halva. Å andra sidan har deras förmodade kvartsfinal alla förutsättningar att bli något alldeles, alldeles extra.
Dels för att de båda spelar med två fantastiska spelare som båda av olika anledningar ratades av förbundskaptenen Dani Dios inför EM.
Windahl spelar med Simon Vasquez – en spelare jag själv är omåttligt förtjust i. Vasquez spelar snabbt, attackerar nätet aggressivt och slår fruktansvärt hårt. En ovanlig fågel bland forehandspelarna. Och ett perfekt komplement till Windahl.
Calle Knutsson ska för första gången spela med Christoffer Sonesson. Spelaren som missade EM-truppen i allra sista stund. Jag tänker absolut inte ifrågasätta Dani Dios padelkunskaper, det vore löjligt, men faktum är att ingen jag pratade med innan trodde att Sonesson skulle ratas från EM-laget. Han sågs som mer eller mindre given av de flesta och borde vara oerhört revanschsugen i helgen.
Men framför allt blir det ett sprakande möte mellan Windahl och Knutsson. De har likheter (längd, bra smash, fin volley) men också skillnader. Knutsson har lagt ner mycket tid på att bli en komplett padelspelare och är enligt mig den backhandspelare i Sverige som försvarar sitt hörn bäst, som lobbar bäst och som har mest variation i spelet.
Windahls kraft mot Knutssons eleganta finess.
Jag kommer att sitta bänkad.
Det lag som går segrande ur den striden går (om seedningen håller) mot regerande svenska mästarna Anton Andersson och Ola Brodén.
För ett år sedan hade det inte varit någon tvekan om vilket lag jag haft som favorit där. Inte ens för ett halvår sedan hade jag vacklat. Men nu gör jag det. Dels för att Anton Andersson inte riktigt varit sig själv på sistone (förlusten i första omgången i Gävle), men framför allt handlar det om Windahl och Knutssons utveckling.
Dessa två kommer att bli Sveriges bästa spelare.
Svaret vi får i helgen är om de redan är det.
Johan Håkansson
