Låt inte potentiella feltolkningar kring destinationen vilseleda er. PDL kom till Ibiza med ett tydligt mål i kikaren: försvara sin titel från Turin. Man mönstrade en bredare och starkare trupp än i Italien och hade inga som helst planer på att förföras av fest-öns oändliga party-lockelser. Vi var här för att utvecklas i padel och för att vinna landskampen.
Resan höll på att få en ordentligt olycklig början då Lundagängets ankomst till ön räddades av en försenad flight från Palma. Vår topp 10-spelare, Anna Bläckberg haffades av spansk polis men lyckades till slut trassla sig ur en stökig säkerhetskontroll. Även i Stockholm kunde resan ha börjat illa, då våra spelares öde sattes i händerna på en rallykörande (och fd DJ) taxiförare.
Väl på plats i Spanien möttes vi av beskedet att det var dags för spel på direkten. Spanjorerna stod redo med ett damlag och tre herrlag, däribland ”öns bästa par”. Viktor Stjern/Pierre Bonfré vann en avgörande kluns mot mig och Hannes Pilser för en date med Ibizas ettor medan vi fick ta sig an spanjorernas andralag.
SM-finallaget Bonfré och Stjern blev utskåpade av Ibizas ettor.
Aningen slitna efter en lång dags resa och med bara en kort uppvärmning på de blåsiga utebanorna var det dags för ”night session matches”. Märkbart påverkade av de främmande omständigheterna som utomhuspadeln medför var det med ovana vi inledde matcherna. Kastvindarna gjorde det oerhört svårt att både lobba och smasha och samtliga spelare fick generellt anpassa sitt spel till ett lite ”grisigare” stuk. ”Gneta på, så kommer feelingen snart” var bästa möjliga coachning i de inledande sidbytena.
Lagledare Henrik Söderberg och teamets egen ”farsa”, Janne Fridén, lyckades tillsammans med Lunds herrar bra med denna taktik och vann sina inledande matcher. Tyngre gick det för våra damer och SM-finalisterna från Göteborg, som båda fick bekänna färg denna inledande kväll.
Just Stjern/Bonfrés match mot öns stolthet var nog hela helgens bästa läxa för teamet. Det blev 2-6 3-6 i denna match, där våra hjältar faktiskt spelade rätt bra. Det var lärorikt att se hur motståndarna helt enkelt var ”next level”. De bemästrade liksom allt, returerna var lösa nog att man inte kunde straffa dem med en aggressiv första volley och lobbarna var höga och framför allt välmaskerade. Pierre medgav själv att inte ens i volley-duellerna, där vi trodde oss ha en liten fördel, var där svagheter att utnyttja. De här gubbarna hade även fin touch och kunde smälla på rätt hårt i smashen.
Här blev det uppenbart att vi har en bit kvar till nästa nivå. Avståndet kändes heller inte mindre då vi med hjälp av våra goda språkkunskaper kunde konstatera att de båda spanjorerna efteråt beskrev kampen som ”muy facil” (väldigt lätt). De hävdade nonchalant till sina närmast sörjande att de hade joggat hem det här, vilket gjorde oss ännu hungrigare inför morgondagen.
Lördagens största uppenbarelse blev värdarnas tydliga brist på organisation. Som de hederliga svenska jantelagare vi är befann vi oss givetvis på plats vid banorna nästa morgon i god tid innan den överenskomna tiden. Spanjackernas ”mañana mañana”-approach ledde dock till väntade förseningar. Inte nog med det utan de hade även drabbats av spelarbrist. En nationell tävling i grannbyn angavs som orsak. Smått förvånade av den märkliga planläggningen (kunde inte vi ha deltagit i tävlingen i så fall?), så gjorde vi det bästa av situationen och drog ihop en egen Americano.
Unconventional Padel Tour, som utbytet så elegant döpts till levde ännu mer upp till sitt namn, då det senare på lördagen uppenbarades att stövellandet Italiens representanter endast lyckades ställa upp med två stycken slagkraftiga lag som efter två tuffa förluster mot Martin Eriksson/Viktor Stjern och Hannes/Filip kastade in handduken inför söndagens spel.
Som tidigare gjorde vi dock det PDL:are börjar bli kända för att göra - det bästa av situationen. Våra interna matcher fortsatte och alla verkligen maxade timmarna på banan. Trots den höga kvantiteten bibehölls ändå kvaliteten på en imponerande hög nivå. Henke och Per smashade hårdare och hårdare, Ludde fortsatte parera in raka returvinnare, Annas och Alex bandejor studsade bara lägre och lägre. Danne och Göteborgarna slipade sina dubbelfattade backhands, Hannes stoppbollar övergick i trombar och Martins vibora blev äckligare för varje halvtimme. Samtidigt stod undertecknad och veteran-Janne som de med högst poäng i Americanon.
Alexandra Andersson och Anna Bläckberg fick möta högklassigt spanskt motstånd och fick en padellektion.
Finaldagen innehöll mycket av detsamma och våra entusiastiska PDL:are fortsatte nöta på i solen. Undertecknad fick lira en vänskapsmatch mot 14-årige Víctor Tur, som enligt pappan var 2a i landet. Tanig och knappt torr bakom öronen, satan vilken ledig högerhandled denne lille grabb hade. Han verkligen lattjade padel och hade liksom förmågan att alltid stå rätt och placera bollen där man minst ville att han skulle slå. Han smashade kanske inte lika hårt som våra hästar men hans förmåga att läsa spelet (plocka upp bollar i bakvägg framför allt) var anmärkningsvärd. Håll ögonen öppna för denna pojke i framtiden!
Helgens sista match utkämpades av Viktor och Daniel mot pappa Tur och en annan ibizian. Efter övertygande spel i första set och break i andra lyckades öborna vända på steken och knep till slut matchen i ett avgörande tiebreak. Grymt bra kämpat av båda vikingar som säkert hade kört över samma motstånd om de inte haft 5 timmars soligt burjobb i benen sedan innan. Fantastisk inramning blev det i alla fall under denna avslutande kvällsmatch, som också fick runda av hela tävlingen. Något oväntat lyckades vi på följande prisutdelning bara kamma hem en silvermedalj. Detta alltså trots 6-3 i officiella matcher och en klart överlägsen trupp. Den spanske kaptenen, Ramón valde nämligen att kontroversiellt utse sitt eget hemmalag till vinnare av helgen - något som vidare underströk just det okonventionella med touren. Vi korade oss själva istället till moraliska vinnare och lovade oss själva använda liknande FIFA-takter om så skulle behövas, när vi drabbas samman igen (då med utlovat tuffare motstånd från båda länder) i Stockholm i November.
Hela PDL:s gäng på Ibiza.
Vi tog årets första bad i ett Sverigekallt medelhav och spelade sällskapsspel ihop på kvällarna. Vår geografiska struktur till trots, det började från dag ett snabbt växa fram en påtaglig lagkänsla och på slutet kändes hela laget som en enda stor familj. Stort cred ska ges till Henke och Martin här som regisserat ett fantastiskt upplägg trots de kulturella skillnaderna som blev påtagliga mellan de deltagande länderna. ”Vuxen-dagiset” (citat Pierre) som syftar till att vi kan spela hur länge som helst och alla padeltimmar i all ära, det bästa med denna resan var att få lära känna dessa 11 nya människor utanför padelburen. Fantastiska är ni verkligen allihop och förhoppningsvis är detta bara början på något mycket stort för Sveriges största elitlag. Kan knappt vänta till teamets smått orealistiska utmaning som är så snart som i slutet på april (får dock inte avslöja vad ännu).
FILIP SVENSSON
