Det är sent lördagkväll, men jag kan ändå inte låta bli att skriva en text om padel.
Jag har precis sett en av de bästa och definitivt den roligaste padelmatch i mitt liv och jag känner bara en tacksamhet över att ha fått vara med om det – låt vara via Youtube.
Juan Martin Diaz, denna legendar, världsetta i så många år och en karriär som borde ha varit över.
Här kan ni se semifinalen som går till historien. Den börjar efter en dryg timme.
JMD ansågs mer eller mindre slut redan för två år sedan och han avverkade partners på löpande band, spelare som inte orkade med JMD:s extrema spelstil och dalande prestanda.
Så gick han dessutom sönder i en allvarlig skada, vilket innebar att i princip hela fjolåret blev förstört.
Juan Martin har hunnit bli 44 år och trots sitt geni så är hans tid över för ett tag sedan. Sporten har tagits över av kraftpaket som är 20 år yngre, som flyger fram över banan. Han borde ha gett upp, han borde ha lagt av och nöjt sig med att vara en levande padellegend.
Men han vägrade. Han rehabade sin skada och slet sedan i sin ensamhet för att förverkliga drömmen – att än en gång få beträda den största scenen, att en sista gång få spela världspadel.
Ni kanske kommer ihåg att comebacken skedde på EM mot bland annat Daniel Windahl och Andreas Beer. Det var häftigt, men givetvis något helt annat än World Padel Tour.
Världsspelaren
Paquito gav JMD chansen till en värdig comeback när de bestämde sig för att spela ihop. Men i ärlighetens namn såg första tävlingen förjävlig ut och personligen gav jag paret tre tävlingar. Det kändes som om Paquito slösade bort både tid och rankingpoäng med att spela med en farbror som jämförelsevis inte kunde röra sig.
Men redan till den andra tävlingen började det likna ett samspel. Paqutio och JMD hittade ett försvar som fungerade, där Paquito tog ett jätteansvar och JMD parkerade vid nät med sina monsterreflexer.
Och nu gör de alltså saker som jag inte trodde ens i min vildaste fantasi. Segern i kvartsfinalen över Lebron och Belluati var imponerande. Inte en bragd kanske, men nästan.
Men det som skedde ikväll var en bragd i allra högsta grad. Nästan ett mirakel.
Paqutio måste ha gjort sitt livs match och åtminstone stundtals nådde JMD upp till sina svindlande nivåer med slag som bara han kan slå.
Mati Diaz och det nya stjärnskottet Alejandro Galan vann första set och hade break i andra. De hade till och med en matchboll. Men det var en magisk afton som krävde ett magiskt slut.
Paquito och JMD kämpade sig tillbaka och snodde setet. De stretade emot i början av det tredje och när de dessutom fick ett break förstod man att det nog ändå skulle gå.
Paquito fick en chans på en matchboll redan vid 5-3, men vågade inte riktigt fullt ut. Istället kom en ny matchboll i hans egen serve. Och vad händer? I en match som hela tiden överträffat sig själv med de mest galna bollar man kan tänka sig kan slutet givetvis bara bli osannolikt snyggt.
Galan gick för en smash som kickades över tremetersväggen. Paquito hann precis ut genom dörren och snärtade in en backhand genom den och in i nätet – otagbart.
Men jag undrar om inte det vackraste kom efter matchen, vid segerintervjun. Paquito sa några snabba ord, men förklarade att scenen och stunden var JMD:s. Sedan gick han.
JMD stod kvar, och där och då började legendaren, den gamle karn, att gråta.
Jag tror fasen att jag grät lite jag med.
Ett oförglömligt padelögonblick.
Det är så lätt att glömma Paquito, som nyss var på PDL i Stockholm. Men han gör nog ett av sitt livs bästa matcher - och jag tror att han rankar detta minst lika högt som sina WPT-titlar.
Johan Håkansson