Under mina drygt tre år inom padeln har jag lärt känna 47-årige Andreas Ehrnvall ganska bra, både på och vid sidan av planen. Vi har till och med tävlat tillsammans, vilket onekligen var psykiskt påfrestande.
En sak som jag snabbt lärde mig är att det handlar om en ganska komplex person och att det märks på människors uppfattningar.
Det är en människa som är väldigt omtyckt av många.
Men långt ifårn av alla. Det finns många som direkt ogillar honom.
- Det är jag fullt medveten om och något jag försöker bli bättre på. Jag är inte som alla andra. Jag är inte så svensk och säger alltid vad jag tycker. Är det något jag tycker är fel så säger jag det.
Ehrnvall ser nästan lite skamsen ut när han tillägger:
- Jag vet med mig att jag kan vara det största svinet på banan. Men det handlar om att jag har en sån jäkla vinnarskalle. Det finns inget som kan få mig att må så dåligt som att förlora. Det är så jäkla inbyggt sedan tennistiden. Jag hatar verkligen att förlora. Men träffar jag någon utanför banan försöker jag alltid vara schysst.
En person som känner Ehrnvall väl beskrev det så här: ”Om han hittar ett enda sätt att slippa förlora så är han beredd att använda det, även om det inte är sportsligt”.
Det är en sida av Ehrnvall – den skoningslösa vinnaren som inte direkt skapar vänner och harmoni på tävlingsbanan.
Men det finns också helt andra sidor.
De som verkligen känner honom skulle nog snarast beskriva Uppsala padels absoluta centralfigur som en snäll björn. En stor trebarnspappa med sambo och hundar som ser människorna, särskilt de små och som sprider värme omkring sig.
De där bitarna är inte så lätta att få ihop, men det är också det som gör Andreas Ehrnvall så intressant.
Hur skulle du själv beskriva dig?
- Jag är en väldigt rastlös människa. Jag mår dåligt när det inte händer saker. Nyligen var vi tio dagar på semester i Florida. Det var min första semester på fyra år och jag hade en jävulsk ångest.
Varför hade du ångest?
- För att jag tvingades släppa kontrollen. Jag har svårt att lita på andra. Jag måste verkligen lära mig det. Jag får inte bli för viktig själv.
Hans rastlöshet avspeglar sig faktiskt i hans gärning som padelentreprenör. Det har inte alltid varit lätt att hänga med i svängarna när Ehrnvall är i farten.
Han började som hallägare till Uppsala Padelcenter. Men i dag har han fingret med i väldigt många projekt: svensktillverkade banor, padelhallar, padelblogg, padelresor, distributör av ett spanskt racketmärke, padelgymnasium…
Han var även den som förra året lyckades locka i stort sett hela världseliten till Uppsala, med Bela, Lima och Paquito i spetsen, något som innan dess sågs som en utopi.
Andréas Ehrnvall lockade världsstjärnan Paquito till Uppsala. Foto: Anders Karlsson/ZportUp
Dessutom har han nu på kort tid lyckats locka tre svenska mästare till sitt team. Anton Andersson, Daniel Windahl och Sofia Arvidsson har alla valt att spela med Just Ten, det märke som Ehrnvall nu lanserar.
Kort sagt: det händer hela tiden stora saker kring Andreas Ehrnvall.
Är du inte rädd att det blir för spretigt? Att projekten blir så många att kvaliteten blir lidande?
- Ja, det ligger faktiskt något i det du säger. Sista halvåret har jag känt att det blivit för mycket. Vi ska sätta oss ner och känna efter vad vi verkligen vill satsa på. Men jag är sån som person. Samtidigt: vardagen i padelhallen är inte lika rolig längre. Ändå behöver man vara på plats trots att allt rullar. Och det är svårt att vara på flera platser samtidigt. När det gällde padelresan var den så rolig att vi helt enkelt måste göra om den. Samtidigt: jag har gått in i väggen vid ett par tillfällen och mått jävulskt dåligt.
Ehrnvalls radarpartner Samuel Godberg har beskrivit Andreas Ehrnvall så här:
- Han är bäst i världen på vissa saker. Sedan är han sämst i världen på andra saker. Därför gäller det att låta Andreas göra det han är bra på. Vi andra kan fixa det övriga.
När Ehrnvall hör den beskrivningen skrattar han högt.
- Det är så jäkla sant. Det stämmer verkligen på pricken.
En psykolog skulle med absolut största sannolikhet säga att Ehrnvall är en kreativ person som är guld värd i början av en process, som entusiastisk idéspruta, men att hans svaghet ligger i det monotona – att verkligen få jobbet gjort.
Just nu är det onekligen lanseringen av Just Ten-racketar som Ehrnvall brinner mest för. Det märks. Han berättar med stor entusiasm om sitt besök på racketfabriken och hur han insåg vilket hantverk det var.
- Man måste se det för att förstå. Och när jag insåg vilken kvalitet det var kunde jag sedan gå till stjärnorna och rekommendera det. De har en tillit till det jag säger.
Ehrnvall tänker på hur fort allt har gått, att det bara var fyra år sedan han snubblade på padeln via USIF i Uppsala.
- Allt har gått så sjukt fort. Vad som hänt är faktiskt lite av en saga, att vi är där vi är i dag. Det vi upplevt de här fyra åren är något som man kanske får uppleva på en livstid.
Inom kort lanserar även Ehrnvalls firma Padelpartners en ny hall i Västerås. Sedan väntar ett projekt som han ännu inte vill avslöja, mer än att det har ett totalt fokus på barn och ungdomar.
- Det kommer vara det största och viktigaste jag har gjort. Och när det är sjösatt kommer jag kunna sätta mig ner med vetskapen att jag aldrig kommer att kunna toppa det. Då ska jag äntligen slappna av.
Vad är din drivkraft?
- Visst vill man tjäna bra, men pengar har faktiskt aldrig varit en drivkraft för mig. Inte i något jag har sysslat med. Jag bor bra, jag äter bra, jag har sambo, tre barn och tre hundar. Vad mer kan man begära. Min stora drivkraft är att vi ska ha kul.
Ehrnvall säger att han är lite orolig för att sporten just nu drar till sig ”golddiggers” och att padeln därför kan råka ut för diverse bakslag.
- Det byggs många hallar just nu i Sverige men många kommer bita sig i svansen. En del tror att det bara är att smälla upp dom och se pengarna trilla in. Men det fungerar inte så. Ni kan öppna en jättebra hall, men ni måste också förstå vad som krävs.
- De första 1,5 åren la jag ner minst 80 timmar i veckan. Det krävs en personlig touch, kurser för nybörjare, kunniga tränare och trivsel. Annars kommer det aldrig att funka.
Johan Håkansson
Läs mer: Dagarna i Uppsala - ett minne för livet
