Ordspråket jag fick lära mig löd exakt så här: ”Det är killen med smashen som får tjejerna – men det är han med lobben som vinner matcherna”.
Och där någonstans ligger väl problemet. Smashen är sexig. Smashen är kul. Smashen ger applåder och får dig att känna dig stark. Därför övar vi på smashen och annat fräsigt.
Den verkliga tävlingssäsongen närmar sig och sociala medier fylls med duktiga spelares träningsfilmer, vilket är jättekul. Jag älskar att se när Windahl sliter som ett djur eller när Mari Andersson testar racketar. Jag slukar allt.
Men har jag någonsin sett någon stå och nöta lobben (el globo)?
Svar: nej.
Det vanligaste är att vi nöter offensiven. Volley och bandeja. Volley och vibora. Volley och smash. Jag delade en sådan video på Calle Knutsson på Instagram och noterade att filmen nu hade cirka 11 000 visningar.
Häftigt att se, således.
Om Calle hade stått och nött lobb tror jag inte tittarsiffrorna hade blivit särskilt höga – men det hade garanterat gjort lika mycket nytta för hans padel. Om inte mer.
Padel är ett precisionsspel och ju högre upp i nivå vi kommer desto mindre blir felmarginalerna. Och det är det som gör padel så fascinerande och svårt. För ju högre nivå desto snabbare måste besluten tas och desto svårare är läget där du tvingas slå ditt slag.
Ändå måste precisionen inte bara bibehållas utan även förbättras.
Det gäller alla slag, men framför allt lobben.
Lobben är ditt absolut mest effektiva vapen mot en fruktad offensiv. Möter du och din partner två spelare med mäktiga volleys och tungt overheadspel är lobben er väg mot lycka. Men det ställer höga krav på både precision och val av slag.
När ska lobben komma? Var ska den placeras? Vilken typ av lobb är mest effektiv? Och oavsett svaren på dessa frågor är precisionen A och O.
Hur många spelare i Sverige behärskar till exempel att neutralisera en riktigt bra förstavolley med en hög lobb från bakvägg? Inte många – om ens någon. Varför? För att vi i princip aldrig tränar på det.
Det är givetvis en svaghet. En säker och bra lobb är helt fundamentalt för framgångsrik padel. Det är också ditt sätt att dra ner tempot mot ett lag som älskar att skruva upp det.
Därför tycker jag att det är hög tid att både höja statusen på lobben och att göra den mer sexig. Sätta rätt värde i den. Och faktiskt stå med bollkorg och nöta den (hur tråkigt det än ser ut och låter).
Personligen älskar jag att träna mot spelare med fruktade smashar. För det är då jag får bäst facit på vad min lobb egentligen är värd.
Klarade jag att maskera den tillräckligt länge så att han inte hann tjuva i position? Fick jag tillräcklig längd på den? Borde jag ha valt en hårdare och flackare lobb i stället för en hög och långsam?
Svaren mot en sådan spelare får man väldigt tydligt.
Och är det något jag har lärt mig är att det går att lobba mot precis alla. Tror ni mig inte så kan ni fråga vår landslagsspelare Anton Andersson hur det var att möta världsettan Fernando Belasteguin i Uppsala. Anton har forfarande Sveriges kanske bästa smash och en spelare alla fruktar att lyfta mot i Sverige. Men ”Bela” är världens kanske skickligaste lobbare och när han flyttat på Anton nog länge med sina grymma lobbar var det nästan så att Anton bad om nåd. ”Jag ger mig! Sluta plåga mig!”.
När man ser lobbar på den nivån är det ren och skär padelkonst. Att se Paquito skicka upp en lobb 12-15 meter upp i luften som landar tre decimeter från bakglaset är poesi. Men jag lovar: det har krävts ett antal timmar av träning för att nå den precisionen.
Jag skulle vilja dra det så långt att påstå att en av anledningarna till att ”tennispadeln” just nu dominerar i Sverige är på grund av att vi inte lobbar tillräckligt bra. När lobbarna blir för låga och korta blir spelare som Windahl, Bonfré och Pålsson monster.
Men även sådan spelare går att lobba till frustration och felbeslut.
Låt oss hamna där.
Lobben är padelns viktigaste slag. Det är därför den bör vara vårt bästa.
Johan Håkansson
