De flesta slag i padeln hittar man i andra bollsporter, även om små variatoner förekommer just i padel för att göra slagen effektivare. Men grundslag, volley, smash och lobb är mer eller mindre same, same.
Bandeja, däremot, är ett slag helt uppfunnet för padeln. Ett overheadslag som helst ska ha underskruv för att inte studsa upp. Ett transportslag på bra lobbar som inte ska ge kontringslägen. Men ett slag som allt mer blivit ett effektivt attackvapen.
För tre år sedan stod jag i regnet och försökte lära mig slaget under ledning av Mikael Bjelkedal.
Men i ärlighetens namn har La Bandeja aldrig velat bli min vän – hur mycket jag än älskar att både säga det och titta på det. Jag har i stället fått hitta varianter som en lösare kicksmash mot galler/vägg eller en vibora med mycket sidoskruv. Bandejan har varit kort, lös och direkt farlig – för mig själv.
Men i somras, under ett par veckor i Spanien, började det hända saker. Instruktören förklarade vikten av att slå igenom slaget och visade exakt var racketen ska hamna när slaget är utfört (någonstans vid den vänstra axeln).
Redan där insåg jag ett fel jag gjort. Jag hade avbrutit svingen alldeles för tidigt.
Nästa aha-upplevelse kom faktiskt av trötthet. När bollarna matades från korgen var det alltid de fem sista slagen som var de bästa. Varför? Jag var helt enkelt så trött att armen naturligt slappande av.
Padelnörd som jag är har jag givetvis diskuterat detta med flera personer vars padelkunnande jag hyser största respekt för. Och ett par gånger har likheten med en golfsving dykt upp. Att tricket där är att vara så avslappnad det bara går och att hålla löst i klubban.
Jag provade samma sak i padeln och plötsligt hände det.
PANG!
Jag slog en hårdare och bättre bandeja än tidigare.
Felen jag gjort var alltså två: varit för spänd och avbrutit svingen för tidigt.
När lobben nu kommer försöker jag tänka på tre saker - i denna ordning:
1) Fötterna (att verkligen backa av).
2) Avslappningen. Håll löst i racket. Var lös i armen.
3) Avsluta svingen bakom vänster axel.
Jag bifogar ett klipp på när den svensk/spanjorska världsstjärnan Carolina Navarro Björk nöter bandeja, för hon är verkligen som en instruktionsfilm.
Navarro Björk - titta hur avslappnad hon är och var svingen tar slut.
För mig har det inneburit ett nytt slag i repertoaren. Får man den dessutom med bra djup är det ett rent vapen.
Jag säger inte att det alltid ska slås, men det är ett oerhört viktigt slag att kunna. Sedan ska det givetvis varieras, både i tempo och placering. Och även brytas av med den sidoskruvade viboran, den toppade smashen eller den raka hammaren.
Just placering är det jag nu har nördat in på. När är det bäst att sikta på motståndarens högra fot? När bör man söka mitten. Och när ska man rent av gå över och skära ner bollen rakt?
När jag ser matcher från World Padel Tour är det exakt såna här saker jag funderar på. Varför valde han just den lösningen? Vad blev resultatet?
Nästa slagkrönika tror jag ska handla om volleyn. Särskilt den korta och halvlånga. För det har också börjat gå upp för mig: att djupa, hårda volleys är bra – men inte alltid bäst.
Johan Håkansson
