2015 var året då Husse och Fridolf fick en loserstämpel på sig. De var paret som gick till semifinal, men som aldrig förmådde att ta nästa kliv.
Allt oftare och allt öppnare fick de höra att de var tvungna att separera. Att de aldrig skulle kunna nå nästa nivå tillsammans.
Stämpeln satt till sist så djupt att förbundskaptenerna helt enkelt valde bort dem när det var dags för att ta ut EM-truppen.
En petning som de båda tog riktigt hårt.
Så var situationen när de åkte till SM i Växjö. Stukade – men samtidigt fulla av revanschlusta.
- Det blev en jäkla tändvätska. Vi åkte till SM med ett otroligt fokus. Vi höll oss för oss själva, gav fan i att gå på banketten och att umgås. Vi värmde upp otroligt noggrant inför matcherna och var där för att vinna. Ingenting annat. Innerst inne visste vi att vi kunde slå alla, säger Husse.
Padelfeber träffar de regerande svenska mästarna på Helsingborgs Racketklubb, deras hemmahall. Och att intervjua ”HusseåFridolf” (alla säger så) är som att intervjua ett strävsamt gammalt gift par. De läser varandras tankar lika bra som de läser varandras slag på banan och det är ofta som den andre avslutar meningen som den ene har påbörjat.
I dag utstrålar de ett jäkla självförtroende. De lyser, som de regerande svenska mästare de är. Och under intervjuns gång dyker tanken upp på vad en enda match egentligen kan betyda. Hur deras öde liksom skrevs där och då.
Vi återvänder till SM i Växjö och till en ångestladdad kvartsfinal där de trots allt var ganska klara favoriter - mot landslagsspelaren Tobias Blixt och fotbollslegendaren Olof Mellberg.
Roger Fridolf - ett mäktigt offensivt vapen.
Spelet gick i baklås, det var nerver, första set förlorades och i det läget var det nog ingen som invände mot att de hade petats ur landslaget. Just där och då satt nog loserstämpeln hårdare i deras pannor än någonsin tidigare.
I dag kan man bara spekulera i vad som hade hänt om den matchen hade förlorats. Kanske hade det blivit den skilsmässa som allt fler rådde dem till. Det är rent av troligt.
Men ödet ville annorlunda. Några timmar senare var de svenska mästare efter en fantastisk padel. Först avfärdades favoriterna Andreas Pålsson och Bobby Seger i semifinalen i två raka set och i finalen besegrades Anton Andersson och Mattias Lundmark efter en riktig rysare.
När Husse Mehmedovic vrålade rakt ut efter matchbollen var det ett vrål som innehöll så mycket. Det var glädje. Det var lättnad. Och det var framför allt den optimala revanschen. Förmodligen var tanken att vrålet skulle nå ända till förbundskaptenerna.
- I dag är vi såklart glada att vi inte lyssnade på folk. Att ta sig igenom tunga perioder har bara stärkt oss. Och vi kommer från samma tennisklubb, vi har spelat innebandy i Danmark tillsammans. Herregud, vi har varit kompisar sedan vi var i tioårsåldern. Det ska mycket till innan vi lämnar varandra, säger Fridolf.
- Det var så skönt att höra av sin partner att vi absolut inte ska separera. Det är en trygghet. Och i dag är vi nog ett av de absolut mest samspelta paren, säger Husse.
Kompisar sedan barnsben. Nu svenska mästare.
När det väl var dags för EM (där Sverige kom tvåa) valde Husse och Fridolf att inte sura och deppa. Istället skickade de hela tiden peppande sms till de som blev uttagna och på så sätt kände de att de ändå var med i truppen, trots att de satt hemma i Skåne.
Nu är det dags att försöka försvara SM-titeln. Det lär bli ett riktigt hårt slag i Padel Crew och de regerande svenska mästarna vet att de kan slå till igen.
- Vi är inte favoriter. Ingen ser oss som det. Men när vi spelar bra spelar vi jävligt bra. Vi vet att vi har en bra högstanivå och att vi kan slå alla, säger Husse.
Favoritskapet lägger de så gärna på Pålsson/Seger och det lag som imponerat mest i år: Anton Andersson och Ola Brodén. Att smyga lite bakom, precis som i Växjö, passar perfekt.
Vad har SM-titeln betytt för er?
- Ekonomiskt? Ingenting. Padeln är inte där än. Men det gav ett större självförtroende och nu kommer vi alltid kunna säga att vi blev svenska mästare, säger Fridolf.
Ett tydligt minne från SM i Växjö var hur tänd Husse var och att han flera gånger skrek ut sin glädje. Något som är vanligt i Spanien, men som sällan syns här i Sverige. Här är spelarna sportsliga och artiga mot varandra och det är oftast tyst på banan. Alldeles för tyst, tycker jag – och får faktiskt medhåll av Husse.
- Det blir ändå bättre. Man måste få jubla åt vunna poäng. Jag tycker att det är en del av spelet. En del kan tycka det är osportsligt att jubla när motståndarna missar, men det kanske berodde på att vi gjorde fem fantastiska försvarsslag.
Vi pratar vidare om utveckling och vad som blir nästa steg för svensk padel. Fridolf säger att de bästa spelarna nu fått bättre spelförståelse och att just taktiken blir allt mer avgörande.
- Tekniskt går det inte att göra så mycket. Vi har de slag vi har. Men taktiskt finns det massor. Därför tror jag att det bara är en tidsfråga innan det första laget i Sverige börjar med en egen coach, något som är väldigt vanligt i Spanien. Ingen vill riktigt vara först, men jag tror att det kommer snart. Kanske blir det vi.
Tänker ni er en argentinsk padelprofessor vid er sida?
- Nej, det behöver det absolut inte vara. Det skulle kunna vara någon av dagens spelare. Det räcker med att någon ser spelet utifrån och noterar vad som händer. När man själv är på banan kan det vara svårt att notera att motståndaren kanske missat fyra backhandvolleys på kort tid. Eller att vi ska sätta allt i mitten i nästa game. Det kan vara små grejer, men små grejer kan göra mycket.
Husse:
- Sista halvåret har vi ändå blivit bättre på att hålla oss till en taktik. Och vi kör vidare även om vi missar. Om Fridolf missar är jag snabbt framme och peppar för jag vet att det var rätt slag att slå. Det var det slag vi kommit överens om.
När man ser Husse och Fridolf spela känns det lite som det perfekta paret. Den korta och snabba Husse sliter i forehandhörnet och håller igång spelet med intelligens, tålamod och precision. En defensiv slitvarg. Den längre Fridolf står redo med sin fruktade vibora, så hård och så skruvad att den slickar väggarna i hörnet som en flyende giftorm. Om han inte rent av träffar gallret med den, vilket oftast brukar betyda ett otagbart slag.
Därför är det en rolig detalj att de faktiskt länge envisades med att spela tvärtom. En kvarleva från tennisen där Fridolf alltid gillade att returnera i forehandhörnet.
- Vi fick givetvis höra att vi borde byta och vi provade. Men det gick bara sämre så ett par gånger valde vi att byta tillbaka, säger Husse.
- Det var väl när jag åkte på ett läger i Spanien som det avgjordes. Då tränade jag bara backhandhörnet. Jag ringde till Husse och sa: ”nu får du bli forehandspelare”, haha.
Husse klagar knappast. I dag är han en av tre-fyra spelare i Sverige som verkligen driver på utvecklingen för forehandspelare.
Och Fridolf – han är den som alla fruktar. Den spelare som en bra dag kan slå alla lag i Sverige sönder och samman med tunga volleys och Sveriges otäckaste vibora.
Slag som kan ge SM-guld.
Johan Håkansson
