Det är dagen efter. Jag sitter på ett hotellrum i centrala Helsingborg, utanför fönstret är det grått och vått och det passar liksom bra att ägna sig åt reflektion.
Två intensiva padeldagar sätter sina spår. Vad fick vi uppleva egentligen? Och vart är vi på väg? Båda frågorna känns lika spännande.
Först och främst vill jag slå fast: svensk padel mår förträffligt.
Så var det gjort. Då kan vi ägna oss åt lite djupare analys.
Jag hann se många, många bra matcher i herrklassen och det som slog mig allra mest var utvecklingen på forehandspelarna.
Det är en speciell roll som är svår att behärska. Men den utvecklingen leds i en rasande fart av Ola Brodén och Bobby Seger och fler följer efter.
Herrfinalen i en nedsläckt hall - fin padelpropaganda.
I finalen satt jag ofta med öppen mun, ibland bara skrek jag rakt ut åt de räddningar som Brodén och Seger gjorde, vilka vinklar de hittade och hur följsamt de rörde sig i djupled.
Ola Brodén dansar padel. Det är så vackert att se och den tryggheten han har med väggarna är det ingen annan som har. Ibland släppte han bak bollar som bara precis nådde vägg, för att sedan slå ett lågt, flackt slag bara någon centimeter från marken.
Imponerande.
Direkt efter herrfinalen var jag personligen övertygad om att det var den bästa padel som nånsin spelats mellan fyra svenska spelare. Ingen sade emot när jag frågade runt. Mästarna själva var också inne på den linjen. De sa att det var den bästa match de någonsin spelats och menade att det krävdes ett SM för att få fram det.
”Vi möttes i Växjö och då var det nästan avslaget. Den tändningen som fanns nu var enorm”, sa Brodén.
Den elektriciteten kunde även publiken känna av. Och personligen älskade jag det. Det kan arrangeras hur många högklassiga tävlingar som helst under säsongen – ett SM är ändå ett SM. Mästerkapet. Som utser mästare. Och det är just där och då du måste kunna prestera. Annars får du vänta ett år till på nästa chans.
Jag skulle också vilja sticka ut hakan lite och påstå att Ola Brodén just nu är Sveriges bästa och mest kompletta padelspelare. Oavsett vad rankingen säger. Visst, han behöver en hårtslående partner bredvid sig (Anton Andersson), men det här var hans final. Det var Ola som vände och vann – med perfekt hjälp av Anton.
Jag längtar verkligen till att få se vad båda finalparen klarar att göra på ett VM.
Det har uppstått ett litet glapp mellan dessa två lag och de övriga. Men bredden är fin. Det visade sig inte minst när de tidigare mästarna Fridolf/Mehmedovic åkte redan i kvartsfinal och faktiskt var illa ute redan i matchen innan.
Det finns många bra lag där ute. Och det kommer spännande namn underifrån.
Av de unga spelarna måste jag nämna några: John Larsson, Halmstad, Oliver Nilsson, Växjö och Calle Knutsson, Båstad.
Tre fantastiskt talangfulla backhandspelare som kommer utmana om tronen inom ett par år. Det är jag helt säker på.
Damklassen var däremot lite för tunn och lite för ojämn för att det verkligen skulle väcka den rätta SM-feelingen i mig.
Bra spelare saknades på grund av resor, skador och andra uppdrag, vilket gjorde att Billie Gajic och Antonette Andersson var tämligen överlägsna. Kul ändå att Sofia Arvidsson kom med i sista stund och gjorde finalen intressant, åtminstone till en början.
Sofia Arvidsson kan bli hur bra som helst, bara hon utvecklar det som är specifikt för padel. Hon måste börja använda väggarna i sitt försvar samt variera sin fantastiska smash med en bandeja.
Det där handlar bara om ödmjukhet och vilja. Talang har hon så det räcker och blir över.
För svensk dampadels skull hoppas jag att hon gör ett seriöst försök. Håll med om att det vore enormt spännade att se hur långt det skulle kunna räcka.
Att SM även innehöll juniorklass samt H45 och D45 var en succé. Ett koncept som kommit för att stanna. Det är väl bara hallarnas kapacitet som kan ställa till det för kommande mästarskap.
Segrarna i juniorklassen: Filip Rosenqvist och Leo Hultenheim.
Segrarna i D45: Denise Thellmark och Besse Vennersten.
Men för bredden är det fantastiskt.
Både padelförbundet och Padel Crew ska ha mycket beröm för helgen. Arrangemanget var klockrent och det är många som förtjänar att vara stolta i dag.
Och takhöjden, samt utrymmet utanför burarna, gör ju att padeln får maximala förutsättningar att bli så underhållande som den kan vara.
Alla som såg Anton Anderssons helt galna räddning utanför buren, över egen axel in i nät, förstår precis vad jag menar.
I helgen har jag också förstått mer än nånsin att svensk padel växer så det knakar. Jag har fått bekräftat många nya hallprojekt, vilket jag får anledning att återkomma till.
Padeln sprider sig över landet, varje dag föds nya spelare, för varje dag blir svensk padel bättre.
Vi är i början på en resa som ska bli så spännande att följa.
För mig var dessutom helgen riktigt rolig. Förutom det underbara att få se denna padel på nära håll och intervjua alla duktiga lyckades jag vinna H45 tillsammans med Andreas Ehrnvall från Uppsala.
Vilket var en fin framgång för Norrlands padel.
JOHAN HÅKANSSON
